En ny omgång av debatten om avgifternas långsiktiga effekter har blossat upp. Riksdagsledamoten Henrik von Sydow skrev förra veckan på DI Debatt att fondspararna borde betala fondavgifterna som vilken annan räkning som helst. Fondbolagens Förening svarade i förrgår med rubriken ”Fondfakturor gör ingen glad” (länkar till höger).
Att det vore bra att tvinga fondbolagen och deras mellanhänder att skicka en konkret faktura varje år skrev jag om redan för drygt sex år sedan (”Rätt perspektiv på fondavgifterna”, länk ovan till höger). Dock görs nästan allt nysparande i fonderna numera via mellanhänder som försäkringsbolag och nätmäklare. De behöver idag inte alls informera om de årliga kostnaderna i underliggande fonder. Det nya investeringssparkontot som skapades vid årsskiftet ger rimligen samma problem, när dessa årsbesked skickas ut i början av nästa år.
Men precis som många andra betalningar som dras med autogiro ändå meddelas med en faktura, så kunde förstås även mellanhänderna börja informera tydligt om individens alla kostnader för fondsparandet.
Bäst i förväg
Fast bäst effekt har information om hela kostnaden för fondsparandet rimligen om den ges redan i samband med att beslutet tas att påbörja ett fondsparande. Krav på bättre information om de långsiktiga effekterna av höga årsavgifter ska i första hand tas med i Finansinspektionens föreskrifter för rådgivningslagen och annan försäljning av fonder. Kunden borde alltid få en fråga om hur länge sparandet troligen kommer att pågå och baserat på svaret sedan hjälp att få en bättre uppfattning om betydelsen av skillnader i årsavgifter.
Hellre än att skicka ut en faktura i efterhand, så borde alla säljkanaler vara skyldiga att i förväg, innan valet av fond görs, informera om ungefär hur stora de sammanlagda kostnaderna för fondsparandet kommer att bli, totalt under hela spartiden. En tydlig och enkel metod för att göra detta finns redan. Några förenklingar måste förstås göras, till exempel genom att låta kunden välja mellan några alternativ vilken spartid som är mest trolig. Att analysera en exakt spartid är rimligen sällan viktigt. Ett målsparande pågår kanske i 5 eller 10 år, barnsparande i 20 år och pensionssparande i 40 år.
Fondernas kostnader anges på olika nivåer. Förvaltningsavgiften har fördelen att vara en fast procentsats, men visar inte hela kostnaden. I utländska fonder tas ofta separat flera andra stora kostnader som varierar mellan åren, vilket gör att Morningstar allt mer fokuserar på att jämföra nyckeltalet TER (”total expence ratio”). I Sverige används även nyckeltalet TKA som till skillnad från TER även inkluderar fondernas transaktionskostnader (courtage, valutaväxling, skatt på fonden), men så länge utländska fonder inte redovisar dessa blir jämförelser på denna nivå omöjliga. TER ger därför mer rättvisa jämförelser, gärna snittet för TER under flera år. Nystartade fonder kan ange en TER-prognos baserat på förvaltningsavgiften och snittkostnaden hos liknande fonder.
Enkel metod
Redan i september 1996 hade ”Sparindikatorn” premiär i tidningen Affärsvärlden. Jag var ansvarig för denna jämförelse av de totala kostnaderna hos olika sparformer (sparkonto, privatobligation, räntefonder, aktiefonder, fondförsäkring, IPS och egna aktier). Genom att välja ett gemensamt antagande för avkastningen från räntebärande och aktier skapade vi en metod att jämföra spararens resultat hos alla stora svenska sparleverantörer (banker, försäkringsbolag, fondbolag) justerat för inflationen. En enkel tabell visade spararens resultat och hur det möjliga resultatet fördelas på spararens andel, summa avgifter, summa skatt och ”spill”. Begreppet ”spill” visar effekten av att de pengar som försvinner i avgifter och skatt inte ger någon avkastning.
När jag började på Morningstar år 2000 skapade vi ett verktyg som heter ”Kalkyl” som ger samma typ av förenklad överblick, men där spararen själv kan ändra variablerna och se hur det påverkar slutresultatet i både diagram och tabell (en uppdaterad version från 2010 finns under ”Verktyg” i huvudmenyn ovan).
Tre nya krav
För att ge alla svenska fondsparare detta underlag när de väljer fonder krävs egentligen bara att säljaren (a) frågar om spartiden, (b) ger en översikt som visar alla nivåer avgifter och kostnader som tas ut, samt (c) hjälper till att göra en summering av den totala kostnaden under spartiden, enligt en schablon som är gemensam för hela finansbranschen i Sverige.
Detta borde vara enkelt att införa som krav från myndigheter som Konsumentverket och Finansinspektionen. Men till dess kan var och en själv kräva av säljaren att få veta allt som belastar bruttoavkastningen från aktie- och räntemarknaderna. Sparbranschen tar ut avgifter och dolda kostnader (t ex valutaväxling och andra skillnader mellan köp- och säljkurser) på upp till fem nivåer (underliggande fond, fond-i-fond, mellanhand, portföljförvaltning och säljare) så det gäller att vara lite envis för att få information om alla som tjänar pengar på ditt sparande.
Fonder bättre än andra
Efter kritiken ovan är det viktigt att påpeka att svenska fondbolag faktiskt är bra på att rapportera hela den historiska årskostnaden i själva fonden (TKA) på ett jämförbart sätt, mycket bättre än liknande tjänster som traditionella livbolag, bolån och ”strukturerade produkter” (aktieobligationer och liknande kallas så i branschen, vilket får mig att tänka på George Orwell eftersom de avsiktligt konstrueras olika så att de är omöjliga att jämföra).
Och det finns andra områden där det också behöver komma krav på bättre information till konsumenterna om de sammanlagda kostnaderna under hela avtalsperioden. Allt fler tjänster har börjat ta betalt per månad (mobiltelefoni, elektricitet, tidningar, TV) trots att avtalen binder kunden under längre perioder. Även på dessa områden skulle nog många kunder bli häpna om de insåg vad de betalar totalt under 10 eller 20 år.
För 20 år sedan fanns fonder som angav sina avgifter per kvartal, men sedan länge är alla information om fondernas kostnader per år. Fast fondbranschen kan såklart fortsätta att gå före mot en bättre fungerande ekonomi och genom ökad transparens hjälpa till att väcka förväntningar om bättre information även på andra områden.
