Det är verkligen dags att göra något åt allt trixande och vilseledande i fondbranschen. Efter att ha skrivit om fonder i över 20 år är det lätt att bli hemmablind, när något är som det alltid har varit. Men en fråga från en läsare i förrgår fick mig att fundera. Varför fortsätter myndigheter som Konsumentverket och Finansinspektionen att acceptera förhållanden som uppenbart inte är bra för kunderna?
Vilseledande namn
Börja med något så till synes enkelt som att fondernas namn. Det finns regler och namnen ska godkännas av Finansinspektionen, men ändå finns det gott om svenskregistrerade värdepappersfonder med uppenbart diffusa och vilseledande namn. Att en fond får heta ”Trygghet” när den placerar mer än hälften i aktier är förstås orimligt och senast för en vecka sedan kom nyheten att AMF döper två nya fonder till ”Mix” trots att den ena är en ren aktiefond och den andra en ren räntefond – inte blandfonder (vilket alla tidigare svenska fonder med ordet ”Mix” i namnet har varit).
Det skulle lätt gå att fylla denna krönika med liknande exempel – men min poäng är att fondernas namn borde tala om vilken typ av placeringar de innehåller. Ett alternativ som också är rimligt är unika och någorlunda neutrala egennamn, som hedgefonder ofta väljer.
Säljande rådgivare
Ett gammalt och återkommande klagomål från både media och sparare är att bankernas säljare nästan alltid kallas ”rådgivare”, trots att deras jobb är att få kunden att välja bankens egna tjänster på ett sätt som gör att banken tjänar så mycket pengar som möjligt. Visst är det sant att frisörer inte kallas för ”hårvårdssäljare” och snickare kallas inte för ”reparationssäljare”. Men inte heller har bilhandlaren en namnskylt med titeln ”fordonsrådgivare”. De bankanställda som säljer fonder borde tvingas ha titlar som visar att målet med deras jobb är att maximera bankens vinst.
Fast här har förstås politikerna i riksdagen ett ansvar, som 2004 röstade igenom ”Lagen om finansiell rådgivning” och därmed gjorde rådgivare till en officiell titel. Gör om, gör rätt, ändra lagen och kalla den ”Lagen om försäljning av finansiella tjänster” istället.
Provisioner
Ett lika allvarligt område är svårigheten för vanliga fondsparare att förstå hur mycket de egentligen betalar för att träffa en fondsäljare och få hjälp att välja någon mellanhands standardportfölj. Återkommande genom åren har läsare hört av sig och berättat om säljarnas vilseledande påståenden, till exempel: ”Nej det finns inga andra avgifter” (däremot får jag 5% provision, som tas ut som skillnaden mellan fondens köpkurs och säljkurs), ”Nej, vi tjänar inget extra om du väljer denna fond” (betalningen går till ett annat bolag), eller ”Du kan välja fritt mellan alla alternativ” (men bara de som är med på vår lista, alltså alla alternativ som ger oss provision).
Det grundläggande problemet är att fondbolagen har möjlighet att betala hemliga provisioner, baserade på volymen insättningar i fonden. Dessa provisioner ses som affärshemligheter och det är omöjligt för en vanlig fondsparare att genomskåda. Ett liknande problem finns med aktieindexobligationer, som har kostnaden för den extra provisionen till mellanhanden inbakad i priset på värdepapperet.
Ny tvingande lag
Den enda rimliga lösningen jag kan komma på är ny lagstiftning som tvingar alla leverantörer av finansiella placeringar (fonder, aktieobligationer och liknande) att offentligt rapportera alla utbetalningar av rabatter och provisioner med exakt belopp, vilka underliggande kundgrupper som dessa baseras på, samt hur stor procent provisionen är av kundernas investerade pengar. Redovisningen ska förstås kontrolleras av externa revisorer, de som tillsätts av Finansinspektionen.
Jag skrev om detta för sju år sedan i ”Gräv fram sanningen om provisionerna” men inget konkret har hänt. Från ett offentligt register skulle media kunna rapportera och kunderna få svart på vitt hur mycket de egentligen betalar sin "rådgivare". Nu har det åtminstone kommit en skärpning av hur försäkringsmäklare får ersättas. Men det är dags att stoppa myglet helt.
Xfinansinspektionen Xfondmäklare
