Det finns en hård men ändå fungerande rättvisa under ytan på den finansiella utvecklingen under 2011. Problem som blottades av finanskrisen 2008 har gradvis blivit mer akuta, samtidigt som politikerna i många länder valt åtgärder som ger tillfällig lindring men inte löser de verkliga problemen.
Resultatet är att ”marknaden” ändå delvis har skapat en slags rättvisa, genom att sänka både långräntor och den förväntade framtida avkastningen från aktier. De rika får sämre avkastning framöver, medan många låntagare betalar lägre räntor. Dock betyder högre arbetslöshet och lägre produktivitet en välfärdsförlust för hela samhället (som n
u producerar mindre än möjligt, för oss alla att konsumera eller investera).
Lägre långräntor under 2011 (som gjort att obligationsfonderna har stigit i värde) har ökat intresset för aktier relativt sett, vilket gjort dem högre värderade (mer om detta i ”Nu väljer fler aktiefonder”) och därför har börsnedgången totalt sett i världen varit begränsad. Stockholmsbörsen har fallit mer än de flesta i år, men det motsvaras av en ovanligt stor uppgång under 2009 och 2010. Jag tycker att det verkar rimligt att denna ”rättvisa” kommer att fortsätta verka under 2012 och gradvis ge en lugnare börsutveckling och en bättre balans i världsekonomin.
Tre grupper
Bakgrunden är enkelt uttryckt att tre grupper i samhället under perioden 1983 till 2007 skapade de finansiella problem vi nu ser i de flesta länder i världen: Kapitalägarna (både ett fåtal rika och stora grupper pensionssparare) har förblindats av girighet att ta onödiga risker och har slarvat med kontrollen av hur förvaltningen av deras sparande sköts. Mellanhänderna (bankirer och förvaltare) har tjänat in enorma vinster genom att utnyttja kapitalägarnas slarv. Låntagarna (både vanliga villaägare och optimistiska entreprenörer) har under 25-årsperioden lockats av fallande räntor att konsumera och spekulera i större omfattning än någonsin tidigare.
Finanskrisen har gjort att dolda underskott (överdrivna marknadsvärden, orsakade av optimism och girighet) hos mellanhänderna har blivit synliga och då har kapitalägarna försökt rädda det kapital som fanns kvar genom att minska sitt risktagande. Säljtrycket har orsakat fallande börser och lägre fastighetspriser, men även i nästa steg minskad konsumtion och investering, följt av sämre offentlig ekonomi när skatteintäkterna minskar. Obalansen har ökat i år, när misstron mot politikernas förmåga att lösa problemen har fördjupats i både USA och Europa.
Kapitalägarnas slarv förstärks av det akademiska forskare kallar ”principal-agent” problem: Både politiker, företagsledare och vanliga anställda frestas att prioritera egen vinning istället för att göra sitt jobb så bra som möjligt. Men både väljare, aktieägare och arbetsgivare borde vara väl medvetna om detta och aktivt övervaka och förhindra missbruk av positionerna.
Stora skillnader
Rädsla för dåliga tider, ett ökat behov att betala tillbaka lån och politiska beslut för att stimulera ekonomin har tillsammans skänkt oss rekordlåga räntor – som alltså motsvaras av ett överskott sparande i ekonomi, medan få vågar satsa på nya investeringar. Men därmed skapas andra obalanser, som även gör att efterfrågan på aktier ökar. Dessutom verkar pessimismen överdriven, de flesta företag har fortfarande stabil efterfrågan och höga lönsamhet jämfört med räntorna.
Börsföretagen i USA ser ut att i år göra de största återköpen av egna aktier sedan 2007, rapporterar Financial Times idag. Förklaringen är de extremt låga räntorna som storföretag betalar, eftersom de numera av många investerare verkar ses som säkrare låntagare än hela länder i Europa. Ett exempel är den världsledande processortillverkaren Intel som i september lånade fem miljarder dollar i 30 år till en ränta på 3,12 procent per år, för att köpa tillbaka egna aktier som annars skulle kosta företaget en direktavkastning på 4 procent. Dessa företagsobligationer har i en kris prioritet framför aktieägarna, men aktieägarna har å andra sidan äganderätten till all framtida vinstökning.
De fondindex som Morningstar räknar ut varje månad för grupper av fonder ger en bra bild av utvecklingen (på flera nivåer, se Verktyg / Fondindex i huvudmenyn). Fondindex uppdaterades igår per 30 november och visar att återhämtningen för aktiefonder under hösten har fortsatt. Men i ett längre perspektiv är skillnaderna väldigt stora – Latinamerikafonderna har i snitt klättrat 36 procent de senaste fem åren, Asienfonderna är upp 13 procent (trots att startpunkten var mitt under högkonjunkturen), medan USA-fonder har backat 9 procent och Europafonder har fallit 23 procent på fem år. Sverigefonderna är i mitten med en uppgång på 2 procent.
Dessa skillnader visar att förväntningarna om finanskrisens effekter skiljer sig dramatiskt. Intrycket är att Europa anses hårdast drabbat, medan tillväxtmarknaderna i andra världsdelar klarar sig bra. Jag är dock skeptisk till att just vår världsdel skulle lida av kroniskt sämre politisk handlingskraft. Det tar tid att hitta kompromisslösningar, men regeringschefer och finansministrar i främst Tyskland och Frankrike vill inte gå till historien som de som kraschade EU och den gemensamma valutan euro (mer om detta i "Brant återhämtning", länk ovan till höger).
Bättre 2012
Därför tror jag på bättre balans finansiellt i Europa under 2012 och en revansch för främst Europafonderna. Omvärderingen kan ske snabbt eller gradvis, men i takt med att politikerna löser de akuta finansiella problemen så kommer ökad optimism både att få fart på konsumtion och aktiekurser. Fortsatt låga räntor innebär få alternativ samtidigt som det privata sparandet är högt. I takt med att börsutvecklingen lugnar ned sig så ökar intresset för risktagande, vilket talar för att aktiefonder blir vinnare jämfört med räntefonder. Dock är aktiemarknadens värdering som sagt redan relativt hög, så det verkar osannolikt att vi får en upprepning av 2009. Spegelbilden av rekordlåga långräntor är att även avkastningen från aktier blir historiskt sett låg.
