Det är dumt att yngre låser in pengar i pensionssparande till efter 55 års ålder, för de flesta under 40 års ålder har mer akuta sparbehov. Det har jag återkommande påpekat ända sedan jag började skriva om pensionssparande på 90-talet.
Men i går presenterades bättre och mer sammanhängande argument även mot dagens tvång att sätta in stora belopp för framtida tjänstepension. SNS höll ett seminarium om forskningsrapporten ”Framtidens tjänstepensioner”, skriven av de två danska professorerna Michael Møller och Niels Christian Nielsen, båda vid Copenhagen Business School, som på SNS uppdrag har granskat det svenska tjänstepensionssys
temet.
De konstaterar att det i dag på 2000-talet egentligen inte finns någon rimlig anledning för vare sig arbetsgivare eller fackföreningar att tvinga löntagarna att börja pensionsspara stora belopp varje år redan innan de fyllt 30 år. Därför föreslår de en ny svensk lag som skapar en obligatorisk tjänstepension med mindre valmöjligheter för individen (till exempel ska man inte få ta ut pensionssparandet på kort tid) och en frivillig del med större valmöjligheter för individen (både när det gäller nivån på sparandet och hur medlen förvaltas). Den obligatoriska delen ska styras av regler bestämda av staten (inte arbetsmarknadens parter) och reglerna ska vara lika oavsett vilken bransch eller vilket yrke man arbetar inom.
Tvinga unga höginkomsttagare
Men den mest intressanta delen i rapporten tycker jag är kapitlet ”Pensionssparande och tvång” som på bara 24 sidor presenterar mycket övertygande argument för att fack och arbetsgivare inte ska tvinga människor att spara, samt att det är orimligt att unga högutbildade människor tvingas spara innan de har hunnit göra lönekarriär och medan studieskulderna är stora.
Att dagens regler innebär ett omotiverat tvångssparande för unga och höginkomsttagare är en sak, det är ingen nyhet. Välkänt är också det matematiska sambandet att en årlig real BNP-tillväxt per capita på 2 procent (ett rimligt antagande, stämmer med historiska snitt) betyder att en 25-åring kan räkna med att realinkomsten per invånare i Sverige kommer att vara 3,28 gånger så stor som i dag, när han fyller 85 år. Men för mig är det en ny slutsats av detta att även sparandet till tjänstepensionen borde ske främst under andra halvan av yrkeslivet, alltså efter 45 års ålder. SNS-rapporten föreslår full avgift till tjänstepensionen först från 50 års ålder (sidan 63).
Detta är verkligen ett utmärkt förslag. För ett tvingande pensionssystem behövs dock många olika regler förutom när sparandet ska börja, bland annat hur mycket pengar som ska sättas av, om det ska finnas ett inkomsttak, om förvaltningen ska ske med en garanti likt de traditionella livbolagen och om individen ska ha flytträtt. Møller och Nielsen tar inte ställning i alla dessa frågor, utan ger istället som avslutning ett förslag på åtta sidor hur ett regeringsbeslut ska formuleras som tillsätter en kommitté för att göra en översyn av det svenska tjänstepensionssystemet (SNS sidan 180).
Fackpampar
De som tar sig tid att läsa SNS-rapporten undrar kanske varför Sverige har kvar ett så orimligt och överdrivet tvångssparande som våra tjänstepensioner. För ett par år sedan lyssnade jag på en paneldebatt om tjänstepensionen anordnad av Söderberg & Partners och då fick jag en ny förståelse av varför.
En av representanterna från SAF sa då ärligt att orsaken till att det hos parterna på arbetsmarknaden saknas intresse för att ändra dagens system helt enkelt är makt. De som i dag sitter i styrelser och bestämmer över de cirka 100 miljarder kronor som varje år sätts av till tjänstepensionssparande har stor makt på många sätt och vill behålla det nuvarande systemet för att säkra sina egna maktpositioner.
Därför är det helt orealistiskt att dagens system för tjänstepensioner skulle ändras frivilligt. Den enda rimliga lösningen är tvingande lagstiftning. Och jag tycker att förslaget på kommittédirektiv i SNS-rapporten verkar vara ett bra första steg att ta för regeringen.
