Det finns stora – faktiskt unika – fördelar med villkoren för det statliga tvångssparandet i fonder, Premiepensionen hos PensionsMyndigheten (PPM).
Välkänt är att där finns valfrihet mellan 785 fonder och att det är gratis att byta. Men de två största fördelarna är rejäl rabatt på fondernas ordinarie avgifter och att PPM är det enda helt skattefria fondsparandet i Sverige. Många fondsparare skulle därför bli överlyckliga om de fick sätta in även en del av sitt privata sparande hos Pensionsmyndigheten.
Tyvärr finns även nackdelar, främst trögheten att anpassa systemet till nya behov och utmaningar. En onödig begränsning av PPM-valet som jag ända sedan starten varit kritisk till är att man bara får välja fem fonder.
Dyr PPM-förvaltning
Ett mer akut hot som inte har åtgärdats på flera år är den ökande andelen PPM-förvaltare, som mot separat betalning ibland belastar fondtorget med över 100.000 fondbyten samma dag. Det drabbar långsiktiga fondsparare, så några fonder har därför redan lämnat PPM och fler hotar att göra det. I förrgår gav Pensionsmyndigheten sitt svar till regeringen om vad som bör göras för att minska de negativa effekterna av massbyten.
Det finns mycket som behöver förbättras i administrationen av PPM och det mesta i Pensionsmyndighetens rapport (länk ovan till höger) är genomtänkt och bra förslag. Knepigt är främst hur mycket hänsyn som är rimligt att ta till människors fria vilja och rimliga önskemål att få professionell hjälp med fondvalen. Hela premiepensionen är redan från start ett tvångssparande, beslutat av en liten grupp politiker, så det är väl rimligt att även tvinga svenska folket att hålla ned kostnaderna för administration och förvaltning?
Och PPM-förvaltning för till exempel 495 kronor per år är en uppenbart onödigt dyr tjänst, som borde vara mycket billigare med en effektiv upphandling eller krav på mängdrabatt (se ”Fondexperter ger främst ökade kostnader”). Och i takt med att det svenska pensionssparandet växer blir den sammanlagda kostnaden för förvaltningen allt mer orimlig (mer om detta i ”Fondsparandet växer, liksom avgifterna”). Fast behovet av tips finns uppenbarligen och de ges även av media (se ”Många nyanser av grått i PPM-debatten”, länkar ovan till höger).
Förbud välja fler än 5
Där jag fastnar i rapporten är avsnitt 7.4 där myndigheten argumenterar för att det ska vara fortsatt förbjudet att välja mer än fem PPM-fonder. Jag blir häpen över de okunniga argument som myndigheten ogenerat använder. Rapporten nämner inte med ett ord de fördelar för individen som en portfölj med 10-15 fonder skulle ge.
Det enda vettiga argument mot fler än 5 fonder är att PPM-valet då kanske upplevs som mer komplext, för att fler rader på blanketten skulle få människor att uppfatta det som en nackdel att inte välja max antal fonder. Detta går dock enkelt att mildra genom att det basalternativ som visas när man loggar in för att välja fonder fortsätter att vara fem tomma rutor. Att myndigheten lägger till en ikon nedanför där det står ”Fler än 5 fonder” bekymrar knappas den som tycker att det är tillräckligt svårt att välja fem fonder. Och Pensionsmyndigheten kan självklart utforma sina beslutsstöd så att det ger individen svaret att det räcker med 2-3 fonder, om detta stämmer med den strategi som spararen har valt.
Betydligt dummare är argumentet att ökad riskspridning på flera fonder skulle öka belastningen på Pensionsmyndighetens datasystem. Men om myndigheten genomför den reform som de ansvariga där verkar önska – ett förbud för massbyten på fondtorget, så att PPM-förvaltare tvingas starta egna fonder istället – så kommer antal fondbyten att mer än halveras, så då skapas gott om ledig kapacitet för att hantera fler fonder per person. Och oavsett vad som görs åt problemet med massbyten, så verkar det orimligt att datorerna skulle ha märkbart svårare att hantera ett fondval med 15 istället för 5 fonder, för själva affärerna med fondbolagen är ändå dagens netto av alla fondval.
Specialisering och lägre risk
Samtidigt nämner alltså rapporten inte alls att det finns betydligt starkare argument för att PPM-sparare behöver en portfölj med 10-15 fonder för att fullt ut kunna använda fördelarna med det statliga fondutbudet på totalt 785 fonder.
För några veckor sedan skrev jag analysen ”Strunta i de fonder som inte passar dig” (länk ovan till höger) där jag påpekar att de flesta fondtyper är onödiga för flertalet fondsparare. Men kvar finns ändå tio grundläggande kategorier som är fullt rimliga för en normal fondsparare att välja – ändå tvingas vi i PPM fortfarande efter över tio år att välja bort hälften, plus lägga alla pengar i varje kategori hos en enda förvaltare.
För att minska risken att drabbas hårt av ett fiasko hos en enskild förvaltare är det en väsentlig fördel att kunna sprida pengarna på 3-4 förvaltare i samma kategori. Om till exempel 30 procent av PPM-sparandet ska placeras på Stockholmsbörsen, så är det en onödig risk att anförtro nästan en tredjedel av sparandet till en enda förvaltare. Bättre att få välja ut 3-4 Sverigefonder.
Och i takt med att sparkapitalet i PPM ökar, så ökar även den möjliga vinsten med specialisering. En fullt rimlig strategi för att försöka öka avkastningen är att leta upp fondbolag och förvaltare som enbart fokuserar på aktier i ett visst land eller en viss bransch. Genom att till exempel fördela pengarna på 15 olika nischade fonder får varje del av sparandet större uppmärksamhet. Men detta blir förstås omöjligt med bara 5 fonder i PPM-portföljen.
Därför måste svenska folket snarast få välja mer än fem fonder hos Pensionsmyndigheten.
