Den senaste veckan har en mängd organisationer svarat på regeringens förslag att införa investeringssparkonton. Motståndarna anser att de nya reglerna är för krångliga och kritiserar att skatten på sparande blir högre än tidigare.
Jag kan bara hålla med. Fast egentligen är väl regeringens prioritering inte konstigt? Arbetslösheten i Sverige är var i snitt 8,4 procent under förra året och 25,2 procent av ungdomar i åldern 15-24 år var arbetslösa.
Redan för stort sparande
Regeringen vill vinna riksdagsvalet 2014. Sysselsättning och arbetsmarknad kommer troligen att vara nyckelfrågor även i nästa val. Däremot är det knappast möjligt att vinna marginalväljare i mitten av väljarkåren genom att sänka skatten på sparande eller att öka möjligheterna att få behålla stora vinster vid plötsliga börsuppgångar.
Hushållens frivilliga sparkvot (sparandets andel av disponibla inkomster, exklusive tvångssparandet i tjänste- och premiepensioner) låg kvar på höga 5 procent förra året, enligt senaste statistiken från SCB. Under tretton år från 1995 till 2007 var det frivilliga sparandet i Sverige hela tiden lägre, fem år till och med negativ. De senaste åren har vi i politikernas ögon haft ett för stort sparande i Sverige, eftersom minskad konsumtion bidrar till ökad arbetslöshet. Alltså finns inget politiskt underlag i riksdagen för att stimulera till ytterligare ökat sparande.
Högre skatt på räntesparande
Men det är ändå lite fräckt att nya finansmarknadsministern Peter Norman föreslår en höjning av den nuvarande avkastningsskatten som innebär att skatten nästan säkert blir högre om man köper en statsobligation via det nya kontot eller en obligationsfond via en kapitalförsäkring, än om dessa innehav ägs direkt och belastas med vanlig kapitalskatt på 30 procent av värdeökningen. Underlaget för avkastningsskatten höjs nämligen med 0,75 procentenheter och schablonintäkten höjs från 27 till 30 procent av underlaget. Lägg därtill att skatten dras varje år, vilket är en nackdel jämfört med nollkupongare eller räntefonder utomlands som inte ger utdelningar. Därför är det bara rimligt att spara i aktier och andra högriskinvesteringar via det nya investeringssparkontot, så det borde snarare kallas ”aktiekontot”.
Fast även vid aktiesparande finns en uppenbar risk att skatten blir högre med det nya kontot, det visar beräkningar gjorda av Fondbolagens Förening baserat på värdeutvecklingen de senaste tio åren. Och ändå innebär förslaget att det nya kontot ska tas upp i deklarationen och ger kvarskatt varje år.
Regeringens utredare verkar inte ha kontakt med verkligheten. Ett starkt skäl till att människor ogillar extra skatter som tas ut på deras fastighet eller sparande varje år är att vanliga människors ekonomi är uppdelad i olika mentala konton. Kvarskatt som ska betalas varje höst betyder att det blir mindre pengar kvar på lönekontot den månaden, för de flesta säljer inte aktier eller fondandelar för att betala skatten. Och det är förstås irriterande att få mindre att leva på en viss månad bara för att politikerna hittat på nya skatteregler. Om Peter Norman och regeringen vill att människor faktiskt ska använda det nya investeringssparkontot, så behöver lagförslaget justeras för att undvika de uppenbara misstag som remissvaren pekar ut.
Skenmanöver
Alternativt är förslaget om investeringssparkontot bara en smart skenmanöver för att kunna höja skatten på kapitalförsäkringar utan alltför mycket protester. I så fall blir resultatet att många rådgivare kommer att avråda människor från att starta ett ”aktiekonto” och att fler kommer att välja direktägda fonder och aktier.
Förlorare i så fall är skattemyndigheterna som får krångligare deklarationer att kontrollera – alltså är det logiskt att Skatteverket är den myndighet som är mest positiv till lagförslaget.
