Det är lätt att hitta svårlösta problem framöver i alla stora länder och regioner: USA har gigantiska underskott, Japan svag tillväxt, Europa obalanser inom euron, Kina risk för överhettning, Indien svag infrastruktur, Ryssland korruption och Latinamerika inflation.
De få länder som inte har lika uppenbara problem, till exempel Sverige, har sett sin aktiemarknad brant uppvärderad de senaste två åren. Men brant börsuppgång betyder att även om det inte finns problem i den reala ekonomin på hemmaplan, så kan aktierna bli alltför dyra. Svenska verkstadsbolag och exportföretag värderas nu ofta lika högt eller högre än toppen 2007, tro
ts att världsekonomin inte alls är lika stark som då.
Köparna som betalar dagens aktiekurser verkar ha glömt att det inte bara behövs en säljare med bra marginaler – för att affärerna ska fortsätta rulla in behövs en fortsatt tillströmning av köpare. Och köpare i de tre stora blocken av etablerade industriländer USA, Europa och Japan står fortfarande för merparten av de flesta branscher.
Börsuppgången har redan stannat helt i två av de största tillväxtländerna, Kina och Brasilien. Istället verkar investerarna under 2010 ha hoppats att halvstora länder som Indonesien, Malaysia och Thailand ska ge börsföretagen bättre förutsättningar. Där är aktiekurserna nu klart högre än toppen innan finanskrisen 2008, trots att även dessa länder rimligen påverkas av sämre efterfrågan från USA och Europa. Visst kan brant ökad efterfrågan i andra tillväxtländer tillfälligt dra upp volymerna, men beroendet mellan världsdelar ökar allt mer eftersom både världshandel och investeringar växer i volym snabbare än BNP.
Extremt låga räntor
En avgörande orsak till att aktiekurserna ändå stigit kraftigt det senaste året är återkommande besked från centralbankerna att räntorna kommer att vara fortsatt extremt låga längre än tidigare förväntat. Särskilt politiska ingrepp där långa statspapper köps i stor skala (kallas ”qantitative easing” på engelska) för att sänka även räntorna på långa obligationer, främst av den amerikanska centralbanken Fed, verkar ha övertygat de flesta investerare om att det kommer att vara extremt billigt att låna både USA-dollar och euro i flera år till.
Samtidigt både lockas och avskräcks investerare att investera i länder med högre räntor. Fördelen är att stigande räntor på kort sikt kan ge stigande valutakurs, eftersom stora mängder likvida medel flyttas till landets valuta för att få högre ränta. Men samtidigt betyder högre räntor att investeringar blir dyrare och att aktier relativt sätt ger sämre avkastning, vilket är negativt för börsutvecklingen. Därför är det riskabelt att lita på effekten av tillfälliga flöden, omsvängningen i valutakurser sker ibland över en natt.
Media ger dessutom ofta en överdriven bild av betydelsen hos problemen i Grekland och Irland för resten av Europa. De har knappt 1 respektive 2 procent av den totala befolkningen i Europa. Jämför med Sverige, så är rädslan för problemen i dessa länder ungefär som att investerare inte skull placera på Stockholmsbörsen för att arbetslösheten är hög i Värmland och Blekinge, samt för att kommuner i dessa delar av landet har stor belåning. Visst påverkar delarna helheten, men politikerna har resurser att hantera även dyra problem så länge de drabbar en liten del av den totala befolkningen (mer om detta i ”Irland är bara ett symtom”).
Positiva överraskningar
Omvärdering av länder i Europa kan ske snabbt, det behövs ofta bara ett positivt kvartal. Till exempel skedde en brant omvärdering av Tyskland sommaren 2010, när BNP-tillväxten ökande oväntat mycket andra kvartalet till 9 procent i årstakt (motsvarande en faktisk ökning jämfört med föregående kvartal på bara 2,2%). Samma typ av positiva överraskningar tror jag kommer även i andra viktiga länder som Frankrike och Spanien.
Sedan länge finns starka argument för att förväntningarna på Europa är alltför låga: Några länder har redan frigjort sig från stela regleringar och fler kan frigöras framöver. Den potentiella tillväxten är mycket högre än den faktiska, tydligast kanske i Italien. Dessutom har de storföretag som är börsnoterade i Europa ofta en stor del av sin verksamhet i andra världsdelar, men EU-reglerna ger ett bättre skydd för aktieägarna (mer om detta i “Dags att se fördelarna med Europa”, länk ovan till höger).
Europafonder tror jag framöver kommer att tjäna relativt andra kategorier på att förväntningarna på övriga världsdelar är alltför optimistiska. På tillväxtmarknaderna har det ännu offentliggjorts förvånande få skandaler, men jag misstänker starkt att under det närmaste året kommer många fler avslöjanden där som liknar de skandaler som hittills främst fyllt tidningarna i USA och Europa. Dessutom har länderna utanför Europa sämre offentliga skyddsnät, vilket rimligen gör att individernas reaktioner på den pågående finanskrisen blir mer drastiska.
Därför är mitt tips i valet mellan regioner en revansch för Europa under 2011. Mer detaljer finns analysen "Fondtyper 10: Europafonder" (länk ovan till höger).
