Utvecklingen för räntefonder har de senaste åren genomgått flera dramatiska perioder. Särskilt hösten 2008 och början av 2009 sticker ut med väldigt hög avkastning från långa räntefonder (eftersom riksbanken sänkte de svenska räntorna brant) och ännu högre avkastning från räntefonder i utländsk valuta (eftersom svenska kronan försvagades kraftigt). Som jag påpekade då gjorde detta att andra alternativ borde locka mycket mer (”Dags byta bort vanliga räntefonder”, länk till höger).
Från våren 2009 och fram till slutet på september i år har svenska kronan stadigt stärkts. Effekten är tydligast mot euron som från toppar över 11 krono
r första halvåret 2009 har återvänt ned till den historiskt normala nivån strax över 9 kronor. Och resultatet är negativ avkastning från räntefonder som placerar i andra valutor.
Så låga räntor på säkra statspapper som vi sett de senaste två åren återkommer knappast igen. Orsaken är politiska beslut att locka fram konsumtion och investeringar för att få fart på ekonomin, samtidigt som alla försiktiga sparare är med och bär bördan. Under noll i ränta är logiskt orimligt (då skulle man få betalt för att ha pengar i madrassen), så nästa större ränterörelse måste vara uppåt. Och stigande räntor betyder fallande värde på obligationer, eftersom de har fast ränta och därmed innehåller ett löfte som blir mindre värt när övriga räntor höjs – ett starkt argument mot långa räntefonder.
Bara 0,75% realt
Riksgäldens senaste auktion i går gav en snittränta på 2,41 procent på obligationer som löper i 5,5 år. Och förra veckans auktion på realobligationer gav en snittränta på bara 0,75 procent realt (efter avdrag för förväntad inflation) de närmaste 6,5 åren. Man kan alltså räkna baklänges att ”marknaden” räknar med en inflation på i snitt 1,66 under de närmaste sex åren.
Det häpnadsväckande tycker jag är att det finns investerare som accepterar att bara få 0,75 procent avkastning per år de närmste sex åren. Må vara att detta är real avkastning. Men jämför med 90-talet då investerarna i snitt fick realräntor kring 5 procent per år, samt perioden fram till hösten 2008 med realräntor kring 3 procent.
Rimligen är köparna i de flesta fall investerare som inte har något val. Den som förvaltar en räntefond måste ju köpa obligationer för pengarna och acceptera aktuella marknadsräntor. Samma sak med livbolag, som av de försäkringstekniska reglerna normalt tvingas placera minst hälften av kapitalet i räntepapper. Men du som väljer fritt kan inte gärna med öppna ögon tycka att ungefär 4,5 procent värdeökning efter sex år är ett rimligt alternativ.
Värst ras för realräntefonder
Ännu värre är att utfallet de närmaste åren troligen blir sämre än en realränta på 0,75 procent, eftersom riksbanken rimligen kommer att återvända till mer normala räntor kring 4-5 procent inom den närmaste femårsperioden – motsvarande realräntor på 2-3 procent. Alltså kommer förr eller senare en rejäl värdeminskning på svenska obligationer med lång löptid. Värst blir raset troligen för realobligationer, som har längre snittlöptid, så låt dig inte luras av den höga historiska avkastningen i realräntefonder.
Dessutom har många pensionsförsäkringar avgifter på tillsammans mer än 0,75 procent per år, plus att både avkastningsskatt och reavinstskatt tas på den nominella avkastning 2,41 procent. Plus räntefondernas egna avgifter. Därmed är det omöjligt för de flesta fondsparare att få någon real avkastning alls från räntefonder, netto efter avgifter och skatt.
Kort räntefond
Slutligen har svenska kronan de senaste månaderna visat oväntad styrka, när politiska problem inom EU drabbat främst Irland. Riksbankens TCW-index har under de senaste 18 månaderna återvänt till nivån som rådde fram till sommaren 2008, och bara försvagats ett par procent de senaste veckorna. Även Spanien och Portugal har drabbats av kraftigt höjda långräntorna, men trots krisen söderut har svenska kronan legat stabil mot euron och svenska räntor har bara ändrats marginellt.
Alltså verkar den reflex som drabbat kronan tidigare, med kraftig försvagning vid varje internationell kris, inte gälla längre. Och utländska räntefonder ger i så fall inte samma fördel vid kriser som tidigare. De enda rimliga räntealternativ som återstår är att tillfälligt parkera en del pengar i korta räntefonder, i väntan på ett tillfälle då aktiefonderna står lägre än i dag.
Hedgefonder
Med så extremt låga obligationsräntor är det också frestande att satsa mer i hedgefonder, vilket syns tydligt i statistiken över flöden utomlands. Som jag påpekat tidigare är det knappast rimligt att hoppas att hedgefonder i snitt ska ge mer än 7 procent per år nominellt framöver (”Var realist när du väljer hedgefond”), men det är ju imponerande hög avkastning jämfört med räntesparande. Så genom riskspridning på många bra hedgefonder bör det vara ganska lätt att överträffa de svenska fasta räntorna.
Aktiefonder
Fast för långsiktigt sparande på minst 5 års sikt finns även bra argument för aktiefonder. Direktavkastningen (börsföretagens utdelningar varje år i förhållande till aktiekurserna) är i många länder högre än korträntorna och om man till exempel är nöjd med 5 procent avkastning realt per år så är värderingen av aktier inte särkskilt utmanande. Visst finns risk att dagens höga marginaler i börsföretagens resultaträkningar straffar sig, eftersom de bakomliggande besparingarna delvis skapats genom minskade investeringar i forskning och humankapital.
Men även om man är försiktig och räknar med en underliggande tillväxt i efterfrågan på bara ett 2 procent realt per år, så krävs extremt dåliga tider framöver för att börsföretagen inte alls ska lyckas behålla nuvarande aktiekurser och nuvarande utdelningar. Alla som litar på att den globala kapitalismen kommer att fortsätta bestämma spelreglerna, borde med förtröstan kunna se fram emot att aktiefonder överträffar dagens extremt låga fasta räntor.
Dock en varning för tillväxtmarknader: Som jag flera gånger påpekat så betyder de senaste årens branta börsuppgång och uppskruvade förhoppningar på framtiden en större fallhöjd om oväntade svårigheter drabbar länder som Kina och Brasilien. Plus att där rimligen finns en hel del skandaler i kölvattnet av finanskrisen som ännu inte blivit offentliga. Att köpa det som har stigit mest och som många andra köper har historiskt varit en dålig affär (se ”Tjäna på att gå mot strömmen med ETF”, länk ovan till höger).
