En gammal debatt i fondbranschen är om man ska bry sig om fondernas avgifter och deras andra kostnader, eller om man enbart ska jämföra fondernas faktiska avkastning.
Fonder redovisar nämligen alltid sin avkastning ”netto” efter avdrag av alla kostnader. Orsaken är att när fondbolagen räknar ut fondernas andelskurs, så är beräkningen helt enkelt marknadsvärdet på fondens tillgångar minus alla skulder den dagen, dividerat med antalet andelar. Därför används ofta förkortningen NAV som betyder ”Net Asset Value” eller på svenska ”netto andelsvärde”.
Mindre kvar till spararna
De fondbolag som tar ut höga
avgifter argumenterar ofta för att det inte skulle spela någon roll vilka kostnader som har belastat fondsparandet, så länge kunderna är nöjda med andelskursens utveckling. Fondbolag som konkurrerar med låga avgifter har istället som huvudargument att de erbjuder samma typ av tjänst men till en lägre kostnad, vilket ger mer kvar av bruttoresultatet till spararen.
Ser man aktiemarknaden och fondbranschen ur hela samhällets perspektiv, så är det självklart att de tillgångar som svenska folket äger sammanlagt via värdepappersfonder inte blir mer värda för att vissa fonder köper värdepapper som andra fonder säljer. Fondernas avgifter blir i globalt sett i första hand ”grus i maskineriet” som minskar spararnas slutresultat.
Men ur individens synvinkel kan det lika självklart vara värt att betala en högre årsavgift, om förvaltaren är så skicklig att slutresultatet netto ändå blir bättre. Problemet för individen är främst att historiska resultat inte ger en säker prognos för framtiden. Och den historiska erfarenheten är att fonder som har lyckats bra tidigare får svårt att upprepa framgången om de belastas med högre avgifter än snittet. Särskilt sett över långa tidsperioder som 10 år eller mer så har fonder med högre kostnader än konkurrenterna svårt att överträffa snittet i sin kategori.
Mer rättvist att jämföra TER
Ett problem är att fondbolagen hellre rapporterar enbart förvaltningsavgiften, inte hur stora kostnaderna är totalt sett. Även bland Morningstars kunder har intresset för att samla in och redovisa TER varit lågt. Ett annat problem är att det inte är helt självklart hur kostnader för till exempel skatt och räntor ska behandlas i beräkningen av TER. Dessutom varierar fondernas kostnader mellan åren och påverkas av fondens storlek, så en exakt beräkning kan inte göras förrän i efterhand och eftersläpningen i rapporteringen varierar.
Men de senaste åren har Morningstar ändå lagt större resurser på att samla in och beräkna fondernas sammanlagda kostnader. Till exempel så har vi just nu TER för 690 av 782 PPM-fonder. Därför har jag valt att flytta fokus på Morningstars svenska sajt så att i sökningens ”Översikt” visar TER istället för förvaltningsavgiften. De som vill se avgifterna mer i detalj hittar övrig information på vy ”Avgifter”.
Den största fördelen med att använda TER vid jämförelser mellan fonder är att det ger rättvisa mellan svenska och utländska fonder. Särskilt i Luxemburg är det vanligt att fondföretagen tar ut en rad andra kostnader ur fonden utöver förvaltningsavgiften. Fondbestämmelserna varierar mellan fondbolagen, men extra kostnader som utländska fonder betalar kan vara för bland annat administration, marknadsföring, styrelsearvoden och ”övriga kostnader”. Därför blir de totala kostnaderna som belastar fondsparandet ofta 50 procent högre än förvaltningsavgiften och ibland mer än dubbelt så stora.
Fondernas kostnader varierar som sagt mellan åren, så TER kan variera en del, men normalt är skillnaderna mellan åren små. Vill du få en bättre bild av hur en fonds kostnader har utvecklats de senaste åren, så finns ofta en tabell med nyckeltalet de senaste fem åren i fondens senaste årsredovisning.
