Normalt skriver jag om fonder ur spararens perspektiv, med fokus på låga avgifter, utvecklingen på aktiemarknaden och tips om duktiga förvaltare.
Däremot hinner jag sällan skriva om fondbolagens bekymmer eller marknadsandelar. Morningstars mål är att hjälpa individuella investerare, eller som vårt huvudbolag i USA skriver på sin hemsida: ”Our mission is to create great products that help investors reach their financial goals.”
Men ibland kan det vara bra även för individuella kunder att förstå branschen logik. Särskilt gäller det nog abstrakta tjänster som fondsparande, för den som inte förstår de mekanismer som ligger bakom flödet av nya erbjudanden blir lätt vilseledd. Men om du till exempel vet om att det stora antalet fonder främst beror på att detta ökar bransche
ns intäkter, så är det lättare att våga behålla ett enkelt fondsparande.
Extrem stordrift
Den grundläggande mekanismen bakom fondbranschens utveckling är de extrema stordriftsfördelarna – det kostar i princip inte mer att förvalta en miljard än att förvalta en miljon, men för en bransch som tar betalt i procent av förvaltat kapital blir intäkten tusen gånger större.
Detta gör å ena sidan att uppköp och fusioner av fondbolag är väldigt lönsamma. Men å andra sidan är det väldigt frestande att starta både nya fondbolag och nya fonder hos gamla fondbolag – för om nykomlingen lyckas locka en stor volym så blir den extremt lönsam.
När fondsparandet i Sverige började växa på allvar i mitten på 90-talet så var grundbudskapet att en vanlig fondsparare bara behövde en fond, en blandfond. Men i dag säljs dessa väldigt sällan aktivt, istället är det ofta kombinationer av generationsfonder, fond-i-fond, hedgefonder och tillväxtmarknadsfonder som används för att ta mer betalt för i grunden samma innehåll – en lagom stor exponering mot aktiemarknaden.
Rådgivning kompenserar prispress
Dessutom försöker allt fler att ta extra betalt för rådgivning, särskilt löpande råd om och administration av fondbyten. Detta beror i grunden också på stordriftsfördelarna, som gjort att nettomarginalerna för branchen har pressats rejält. Den totala volymen fondsparande i Sverige har visserligen växt något de senaste tio åren, men inte tillräckligt för att kompensera prispressen.
Nya fondbolag som lyckats locka många kunder är förstås vinnare, dels har många nya svenska fondbolag startat, särskilt förvaltare av hedgefonder, och dels har utlänningarnas andel ökat. Men de stora bjässarna – särskilt de fyra storbankerna – har både tappat marknadsandel och fått sämre marginaler. Huvudförklaringen är att hushållens direktsparande i fonder har minskat från 59 till 30 procent av det totala svenska fondsparandet under de senaste tio åren.
Istället är det branschens andra tre stora källor för insättningar som ökat i betydelse: PPM, tjänstepensionen och företag. Och alla tre har krävt sänkta kostnader för fondförvaltningen. Mest har media fokuserat på PPM, som redan från start krävde stora rabatter. Nu i början på december sätter PPM in ytterligare 30 miljarder kronor, men kravet på rabatt på fondavgifterna skärptes för några år sedan och den genomsnittliga förvaltningsavgiften är bara 0,3 procent per år. I de fonder som främst marknadsförs för hushållens direktsparande tar fondbolagen minst fem gånger så mycket betalt (minst 1,5 procent per år).
Men även de andra två stora källorna – tjänstepensionen och företag – har blivit allt bättre på att pruta. Särskilt aktiv de senaste åren har Collectum varit, som administrerar de privatanställda tjänstemännens ITP. Och de sänkta marginalerna på fondförvaltningen har finansbranschen försökt kompensera genom att istället ta separat betalt för rådgivning. Dessutom har många konkurrerande rådgivare startat, till exempel de PPM-förvaltare som vuxit sig stora via telefonförsäljning (se ”Telefonsäljare bakom PPM-vinnare”, länk ovan till höger).
Normalt kostar rådgivning som inkluderar fondval och administration av detta 1 procent extra av kapitalet per år, ungefär lika mycket som fondförvaltningen i snitt ger netto efter rabatter och provisioner. Genom att krångla till utbudet av fonder och sedan ta betalt för hjälp med valet kan alltså branschens intäkter fördubblats. Vid pensionssparande som löper i 20-30 år är detta en mycket dyr tjänst. Men vad jag har sett finns det ingen som betalar tillbaka om rådgivaren misslyckas.
Onödiga nyheter
Därför är det viktigt att förstå att det mesta ”nya” som lanseras är helt onödigt för normala fondsparare. Nyheterna produceras av branschen för att försöka kompensera sänkta marginaler på traditionell fondförvaltning (se ”Nya fonder oftast onödiga”).
Ett tydligt exempel är nätmäklare som Avanza och Nordnet, som pressas av krav från de stora kunderna att ta med fler fonder med låga avgifter, men kompenserar detta på andra sätt. Ett sätt är att öka mängden information om exotiska alternativ och sedan när kunden blir villrådig erbjuda rådgivning mot betalning.
Ett annat sätt för nätmäklarna att kompensera är att i ökad omfattning aktivt övertala kunderna att köpa andra tjänster – till exempel belåning av innehav, fonder med andelskurs i utländsk valuta som kräver valutaväxling, samt de lotterier med okänd vinstplan som branschen helst kallar ”strukturerade produkter”. Precis som storbankerna har nätmäklarna insett att det lönar sig att locka in kunden med någon ”gratis” tjänst (t ex Avanza Zero) så att de sedan har rätt att sälja sina mest lönsamma tjänster – för befintliga kunder har inte rätt att säga ”Nix” till telefonförsäljning.
Men om du förstår branschens logik kan du förhoppningsvis motstå de flesta ”nyheter” som finansbranschen erbjuder. Då kan du istället dra nytta av den grundläggande mekanismen som driver branschen – stordriftsfördelarna – och göra som de stora placerarna: kräv att få samma tjänst som tidigare, men med lägre avgift.
Xfondavgifter Xfondfakta Xfondmäklare Xfondreklam Xrådgivare
