Hans granskning inleddes när en av cheferna hos fondbolaget Rampart Investment gav honom i uppdrag att kopiera den ”split-strike conversion”-strategi som Madoff påstod att han använde för att skapa en stadig avkastning kring 10 procent per år.
Men Markopolos blev misstänksam eftersom
Madoff bara redovisade förlust under 3 av 90 månader och den sämsta månaden var nedgången bara 0,55 procent, trots att merparten av pengarna påstods vara placerade i aktier i 35 av de största bolagen i S&P500-index (med 28 negativa månader under perioden 1993-2000). Snittavkastningen var nästan lika hög som index, men korrelationen var nära noll. Efter bara några timmars granskning var Markopolos övertygad om att Madoff var en bedragare.
Men det som gör Markopolos till min idol är att han och tre medhjälpare under nio år fortsatte att försöka övertyga SEC. Han träffade några SEC-anställda som trodde på honom, men de ansvariga cheferna i New York valde varje gång ärendet nådde dem att avfärda Markopolos. Ändå letade han vidare efter ännu mer övertygande bevis, samtidigt som han var rädd att han själv eller hans familj skulle råka illa ut.
Rädd att bli mördad
I går läste Harry Markopolos upp sitt vittnesmål inför en kommitté i Representanthuset i Washington (länk ovan till höger). Jag läste texten i går kväll och fångades särskilt av två avsnitt:
My team and I surmised that if Mr. Madoff gained knowledge of our activities, he may feel threatened enough to seek to stifle us. If Mr. Madoff was already facing life in prison, there was little to no downside for him to remove any such threat. At various points throughout these nine years each of us feared for our lives.
Några politiker ställde frågor efter vittnesmålet om denna rädsla. Markopolos förklarade att hans medarbetare upptäckt att både ryska maffian och drogkarteller i Latinamerika hade investerat hos Madoff via fonder i skatteparadis. Så han var rädd att de skulle försöka hindra ett avslöjande, för att hinna ta ut sina egna pengar.
I slutet av år 2005 försökte Markopolos även tipsa Wall Street Journal och fick kontakt med en erfaren reporter där som gärna ville undersöka Madoff – men trots försök under flera månader fick reportern aldrig tillstånd från tidningens chefer. I september 2006 pratade Markopolos med en av cheferna på optionsbörsen i Chicago och fick veta att flera optionshandlare där var övertygade om att Madoff var en bedragare. Markopolos tipsade både SEC och Wall Street Journal om detta, men ingendera brydde sig om att undersöka påståendet.
100-tals andra visste
Det andra avsnittet som jag tycker är extra tänkvärt är påpekandet att det troligen varit hundratals finansproffs i USA som har räknat ut att Madoff varit en bedragare. Men det verkar inte vara någon annan som anmält honom till SEC:
The four of us did our best to do our duty as private citizens and industry experts to stop what we knew to be the most complex and sinister fraud in American history. We were probably a lot more foolish than brave to keep up our pursuit in the face of such long odds. What troubles us is that hundreds of highly knowledgeable men and women also knew that BM was a fraud and walked away silently, saying nothing and doing nothing.
Samtidigt vill jag erkänna att Markopolos vittnesmål visar att jag har haft helt fel om effektiviteten hos SEC. Genom åren har jag flera gånger kritiserat svenska Finansinspektionen och antytt att amerikanska SEC är mycket bättre (till exempel i ”Stoppa fifflet”).
Samma problem hos Finansinspektionen
Men sanningen verkar snarare vara en större likhet än jag trott. Både SEC och Finansinspektionen har många jurister anställda som är bra på att ingripa mot ”småbovar”. Samtidigt är båda dåliga på att ingripa mot de största finansföretagens felaktiga beteende. Här i Sverige är det uppenbart att storbankerna tillåts fortsätta använda vilseledande reklam. Borta i USA är det fler än Madoff som var så välkända och respekterade på Wall Street i New York att den som kritiserade dem troligen skulle förstöra sin egen framtida karriär i finansbranschen.
En gemensam nämnare är en för stor andel jurister, som inte kan tillräckligt mycket om finansbranschen. En annan är låga löner, som gör myndighetens anställda fega eftersom de tjänar på att stanna några få år för att sedan tack vare sin kunskap om lagstiftningen och myndighetens rutiner få bättre betalda jobb ”på andra sidan”.
Slutligen tycker jag att det är beklämmande att även media har varit med i misslyckandet. Wall Street Journal är en av de mest respekterade dagliga affärstidningarna i världen, men tidningens chefer avstod från att granska Madoff. När han fick följdfrågor om detta i representanthuset, svarade Markopolos att han trodde att redaktörerna på Wall Street Journal aldrig tillät reportern att följa upp tipset eftersom de var rädda för Madoff.
Nu väntar jag på filmen ”based on a true story” om Madoff och Markopolos.
