Lägger man sedan på att aktieaffärer normalt kostar – ofta både börstransaktionen, mäklaren och valutaväxling – så kan man kalla börshandeln för ett ”minussummespel”. Bäst för ägarna som grupp vore teoretiskt om alla behöll sina aktier, då skulle transaktionskostnaderna försvinna och avkastningen bli högre totalt sett.
Erfarna förvaltare ofta långsik
tiga
I praktiken är förstås börshandeln nödvändig av många skäl, till exempel för att ge aktuella marknadspriser (som bland annat används för att prissätta fonder), underlätta riskspridning, sänka transaktionskostnader och för att förbättra likviditeten (så att fler placerare vågar riskera sitt kapital). Rimligen gör börshandeln att aktiekurserna i genomsnitt blir högre, eftersom tillgängligheten gör att intresset ökar och mer kapital placeras i aktier.
Fast detta allmänintresse är inte ett argument för att den enskilde förvaltaren ska göra mycket affärer – och skapa stora transaktionskostnader – eftersom det är fullt möjligt för enskilda förvaltare att vara ”free riders” och dra nytta av alla de transaktioner som andra gör. Väldigt många erfarna förvaltare håller därför en låg omsättningshastighet i sina fonder och gör bara affärer om de tycker att aktien uppenbart är kraftigt övervärderad eller undervärderad. Annars sitter de still.
Samtidigt finns det många andra förvaltare som anser att den passiva inställningen, men stort motstånd mot att i onödan ägna tid och betala för transaktioner, skapar ett utrymme för vinster på korta affärer. Om till exempel majoriteten förvaltare inte agerar förrän de anser att en aktie är 20 procent över- eller undervärderad, då finns det utrymme för mer aktiva förvaltare att hinna före genom att reagera på mindre felprissättningar. Extremfallen är de som brukar kallas ”day traders”, som ofta reagerar på kursrörelser som är mindre än en procent. Dessa, de mest aktiva placerarna, betalar höga kostnader – men om de är tillräckligt skickliga kan lönsamheten ändå bli hög.
34 procent kortsiktiga
Svenska fondförvaltare verkar allt mer tro att de kan tjäna på korta affärer, för de senaste fyra åren har det skett en brant ökning av aktiviteten. Nyckeltalet som visar förvaltarna aktivitet heter ”omsättningshastighet” och beräknas som det minsta av summa köp och summa försäljningar under ett år i procent av genomsnittlig fondförmögenhet. Andelen förvaltare som i snitt behåller fondens aktier mindre än ett år (omsättning över 100 procent) har dubblats sedan 2003, från 17 till 34 procent.
Samtidigt verkar fondbolagen vilja tona ner omfattningen av de snabba affärerna. I årsrapporterna står det till exempel ”1,5” trots att omsättning i andra sammanhang skrivs ”150 procent”. Nyckeltalet står nästan alltid med liten stil i en stor tabell och det nämns nästan aldrig i texterna i årsberättelserna. Dessutom har Fondbolagens Förening valt en definition (”det minsta av summa köp och summa försäljningar…”) som döljer den totala volymen transaktioner i fonder som kraftigt ändrar storlek.
Ända sedan 1996 har jag undersökt omsättningshastigheten hos svenska fondbolags fonder och förra veckan gjorde jag årets genomgång, den trettonde. Resultatet är att 418 aktie- och blandfonder hos 30 fondföretag redovisar omsättningen under 2007. Som vanligt har jag letat upp vilka som ligger högst och lägst, samt vilka som ökat och minskat sin omsättning mest (se analysen ”Tabeller omsättningshastighet 2007”).
Men det mest intressanta är att årets undersökning bekräftar förra årets resultat (se ”Ökat självförtroende hos förvaltarna”), att den branta börsuppgången från 2003 till 2007 har dubblat andelen fondförvaltare som verkar tro att deras fonder tjänar på att göra många korta affärer. Motsatt utveckling skedde under börsnedgången 2001-2002, då andelen fonder med hög omsättning föll.
Nog är det beklämmande om förvaltarnas uppfattning av hur bra de lyckas med korta affärer styrs av avkastningen totalt sett. En så enkel missuppfattning borde välutbildade fondförvaltarna genomskåda. Sanningen är förstås att det är precis lika svårt (50 procent) att vara på rätt sida jämfört med börsindex, oavsett hur börsutvecklingen blir. Plus att extra transaktionskostnader försämrar lika mycket under uppgång som under nedgång.
SEB avviker kraftigt…
En annan aspekt är att fondbolagen sällan lyfter fram hög eller ökad omsättningshastighet i sin information om fonderna. Eftersom SEB precis som förra året sticker ut bland storbankerna, med över hälften av de fonder som har högst omsättning, så har jag letat efter information om detta i årsberättelsen och fondfaktablad. Men jag har inte lyckats hittat en enda mening som berättar att dessa SEB-fonder avviker genom att förvaltaren gör extremt mycket affärer. Eller varför.
Det kanske är smart att inte berätta när förvaltarna provar lyckan som ”day traders”, eftersom de flesta fondsparare rimligen förväntar sig en stabil långsiktig portfölj. Men nog är det konstigt att det inte främst är den typ av fonder som heter ”Chans/Risk” hos SEB som har högst omsättningshastighet. Tvärtom hade SEB Europa Chans/Risk Lux en omsättning på 20 procent under 2007 och SEB Sverige Småbolag Chans/Risk omsatte 30 procent.
Genomsnittet är 178 procent hos samtliga SEB-fonder med positiv omsättningshastighet förra året (ett separat problem är att sju SEB-fonder redovisar negativ omsättning, mer om det i analysen). Sorterar man bort de 20 av 418 fonder som redovisar högst omsättning, så har resten ett snitt på 86 procent. Nordea har ett snitt på 103 procent. Handelsbankens fonder omsatte i snitt 84 procent. Och Swedbank Robur 73 procent.
… varför?
SEB borde förklara för sina kunder varför banken avviker så kraftigt. Åtminstone borde informationen vara tydlig till andelsägarna i de 14 fonder som ligger över 300 procent i omsättningshastighet under 2007.
Xförvaltare Xomsättning
