Genom att placera via köpoptioner eller en teknik som kallas ”deltahedge” (köp lite efter varje uppgång, sälj lite efter varje nedgång) kan förvaltaren begränsa förlusterna. Under nedgångar säljs gradvis allt mer av aktieinnehaven, medan optionerna faller mot noll, så att garantifonden i närheten av garantinivån i praktiken övergår till att bli en räntefond med mycket liten exponering mot aktiemarknaden.
t language="JavaScript" type="text/javascript">WebAdsWriteTag('300', '250','middle', 'key1', 'key2');
Tröghet under återhämtningen
Men under återhämtningen de senaste tre veckorna har garantifondernas strategier orsakat en tröghet som varit en tydlig nackdel. Sedan aktiebörserna nådde en botten måndag 17 mars så har Stockholmsbörsen fram till i förrgår stigit 10 procent. Världsindex omräknat till kronor har samtidigt stigit 7 procent.
Men en kontroll av de åtta svenska garantifonderna visar en värdeförändring mellan 17 mars och 8 april på mellan -0,6 och +1,4 procent. Även den garantifond som hängt med bäst under återhämtningen har alltså bara stigit en sjundedel av Stockholmsbörsens uppgång.
En sjundedel. Det hade alltså varit bättre att ha investerat 20 procent i en Sverigefond och 80 procent i en räntefond. Denna fördelning ger samma typ av trygghet, för även om Stockholmsbörsen halveras så blir förlusten totalt sett bara en tiondel av sparandet. En stor fördel på längre sikt är att kostnaderna blir mycket lägre, för garantifonderna har förvaltningsavgifter på mellan 1,2 och 2,5 procent per år medan räntefonder finns från 0,1 procent per år.
Orsaken till att garantifonderna är så tröga under en återhämtning på aktiemarknaden är att de under nedgången säljer en stor del av sin exponering mot aktiemarknaden. Efter ett stort ras, som det vi upplevt senaste halvåret, har garantifonderna därför väldigt lite värdepapper kvar som kan stiga i värde när aktiekurserna stiger, vilket betyder att garantifondernas andelskurser ligger kvar i närheten av garantinivån. Konstruktionen skapar en återvändsgräns där andelskursen fastnar, eftersom förvaltaren inte längre kan placera en stor andel i aktier, för då skulle andelskursen riskera att falla under den garanterade nivån (jag varnade för detta 2006 i "Handelsbanken ger dyr garanti").
Carnegie har 1-årsgräns
Carnegie har hanterat detta dilemma genom att sätta en tidsgräns på ett år för den garanterade nivån: ”Var 50:e handelsdag bestäms en trygghetsnivå motsvarande 90% av fondandelsvärdet, vilken som längst kan gälla i 250 handelsdagar framåt.” Till exempel gäller just nu för Safety 90 Sverige att aktuell trygghetsnivå startade förra sommaren och gäller längst till och med 3 juni 2008.
Därefter flyttas trygghetsnivån troligen ned, vilket ger större utrymme för fonden att investera i svenska aktier. Fast därmed ökar förstås även utrymmet för förluster, så sett över en period på flera år kan Carnegies Safety-fonder förlora betydligt mer än 10 procent av insatt kapital.
Dags att sälja
När det gäller övriga garantifonder är min slutsats att de nu till alltför stor del har blivit räntefonder med onödigt höga årsavgifter. Det är dags att lämna återvändsgränden, tacka för "garantin" och lämna dessa fonder på jakt efter ett bättre alternativ.
Fondsparare som absolut inte tål ytterligare förluster kan bättre få en säker avkastning framöver i en räntefond med låg årsavgift. De som vill ta en begränsad risk får bättre möjlighet att själva välja andel aktier via blandfonder eller en portfölj som blandar ränte- och aktiefonder. Och de som förra året valde en garantifond för att de tyckte att aktiemarknaderna var alltför högt värderade får nu fler aktier för pengarna.
