Både i Europa och USA har KPI-inflationen ökat, vilket oroar centralbankerna. Konsumentpriserna i Euroland var i januari 3,2 procent högre än för ett år sedan och i USA var ökningen 4,3 procent.
Under perioden 2003 till 2006 steg förmögenheten kraftigt bland världens rika, vilket om man vänder på perspektivet betyder att vanliga löner fått sämre köpkraft vid till exempel bostadsköp och aktiesparande. Men även många i medelklassen känner sig rikare, eftersom nackdelarna med tillgångsinflation smyger sig på gradvis. Under det senaste året har dock nackdelarna för ”vanligt folk” med tillgångsinflation blivit tydligare, särskilt när låneräntor stiger och bostadspriserna vänder nedåt.
Skrämmande risk
Den skrämmande risken är att tillgångsinflationen (stigande priser på fastigheter, aktier och råvaror) nu kanske på allvar har börjat smitta av sig på KPI-inflationen (stigande konsumentprisindex). Själv har jag den senaste månaden sett många exempel i min egen vardag.
Här är tre exempel: Häromveckan rapporterade TT att glass i sommar kommer att bli 10-20 procent dyrare, på grund av att råvarorna grädde och mjölk stigit kraftigt i pris på världsmarknaden. Min favorit bland lunchrestauranger i närheten av Morningstars kontor i Stockholm har höjt priset på dagens rätt till 103 kronor (plus 14 procent på knappt ett år, om jag minns rätt). Och när vi var i fjällen på sportlovet så hade priset för en ”silverslipning” av ett par slalomskidor på ett år höjts från 280 till 320 kronor. Plus 14 procent det också.
Även den officiella bilden från SCB visar att flera grupper av priser har stigit kraftigt det senaste året, särskilt de priser som brukar höjas varje årsskifte. På tretton månader (från december 2006 till januari 2008) har Sveriges konsumentprisindex för ”alkoholhaltiga drycker o tobak” klättrat 13 procent. KPI för ”boende” har samtidigt stigit 6 procent. Index för ”restauranger och logi” har stigit 5 procent. Totalt är uppgången mindre, delvis därför att priserna på till exempel kläder och rekreation sänks i januari, så svenska KPI totalt har bara stigit 2,7 procent på tretton månader (länk ovan till höger).
Vanligt folk fattigare
Stigande KPI är lika med att varje 100-lapp får sämre köpkraft. Om inflationen är hög får vanliga löntagare ofta mindre löneökning än KPI stiger, vilket gör vanligt folk fattigare.
Vinnare är de rika som lever av avkastningen från realtillgångar som fastigheter, aktier och råvaror. Dessa tillgångar brukar kallas ”reala”, eftersom deras avkastning följer med uppåt när KPI stiger. På kort sikt kan förstås högre inflation ge en lågkonjunktur som via tillfälligt lägre företagsvinster ger en nedgång i tillgångspriserna, men på lång sikt är de rika skyddade mot vanlig KPI-inflation.
Att tillgångsinflation smittar av sig på vanliga priser är förstås rimligt. Dyrare fastigheter ger högre hyror, som tvingar även till exempel restauranger och klädbutiker att öka sina priser. När oljepriserna passerar 100 dollar per fat så blir det dyrare att tanka bilen, plus att både flygresor och de flesta andra transporter blir dyrare, vilket i sin tur ger högre priser på till exempel grönsaker och charterresor.
De rika accelererar processen
I nästa steg finns dessutom en acceleration av processen, på två sätt.
Tydligast är att en stor del av de stigande vinsterna från tillgångsinflationen investeras i nya tillgångar, vilket späder på tillgångsinflationen. Detta förklarar rimligen en del av den fundamentalt sett orimliga fortsätta tillgångsinflationen under 2006 och 2007 (när det var uppenbart att ekonomin i USA börjat försvagas).
Ett exempel är att de dramatiskt stigande oljepriserna (från en nivå på 30 dollar per fat efter intåget i Bagdad 2003, via ungefär 60 dollar för ett år sedan, till över 100 dollar i dag). Detta ger dramatiskt ökade oljeinkomsterna som främst investeras. Stephen Jen och Charles St-Arnaud hos Morgan Stanley i London publicerade för två veckor sedan en intressant analys där de genomgående använder enheter 1 trillion dollar (10^12 USD = 6100 miljarder kronor, med aktuell växelkurs). 1 trillion dollar motsvarar hela BNP hos länder som Ryssland och Sydkorea, medan Sveriges BNP år 2007 var 0,65 trillioner dollar.
Med ett pris på 100 dollar per fat, så är det samlade värdet på de kända oljereserverna i världen ungefär 121 trillioner dollar och inkomsten som investeras i andra tillgångar blir ungefär 2 trillioner dollar per år. Morgan Stanley-analysen påpekar att värdet av alla börsnoterade aktier i världen är ungefär 50 trillioner dollar, samt att den globala obligationsmarknaden är värd ungefär lika mycket. Dagens oljepris betyder alltså att världens oljetillgångar är mer värda än alla aktier och alla obligationer tillsammans. Och ett inflöde av 2 trillioner dollar som främst investeras i aktier och obligationer hjälper förstås till att höja kurserna (och därmed sänka räntorna). En effekt är att det blir billigare att låna, vilket på sikt spär på KPI-inflationen.
Den andra accelerationen beror på den indirekta effekten av att fler rika klarar sig bra utan att jobba och får tid att konsumera mer. Vissa bygger lyxjakter, andra avstår från frosseri. Men oavsett storleken på de rikas konsumtion så betyder en ökad andel rentierer (personer som lever på inkomst av förmögenhet) att en mindre del av den vuxna befolkningen bidrar till produktionen av BNP. Och därmed ökar risken att obalans mellan utbud och efterfrågan på varor och tjänster driver upp KPI-inflationen.
Stagflation hotar
Nu är många på den internationella kapitalmarknaden oroade för ”stagflation” (samtidigt hög inflation och låg BNP-tillväxt), något världen senaste upplevde på 70-talet. Risken är främst att den nuvarande lågkonjunkturen blir ovanligt långvarig, eftersom centralbankerna kanske tvingas höja räntorna för att bromsa inflationen, vilket ytterligare bromsar tillväxten.
Jag tror inte alls att vi får en så djup och långvarig period med stagflation som på 1970-talet, eftersom världsekonomin är starkare och bättre skött i dag. Men det verkar ändå rimligt att den lågkonjunktur som pågått ett tag i USA och nu ser ut att sprida sig till Europa kommer att bli djupare och mer långvarig än den milda nedgången 2001-2002. Totalt sett för världens befolkning är en djup recession negativ, eftersom resursutnyttjandet försämras (ökad arbetslöshet och produktion i malpåse). Vinnare är nog bara de rikaste, vars inkomster från reala tillgångar stiger i takt med inflationen och som därför kan passa på att köpa fler tillgångar billigt.
Risken för stagflation verkar den globala aktiemarknaden inte alls ha räknat in i dagens aktiekurser (vilket som sagt kan bero på att rekordhöga inkomster från bland annat oljetillgångar har givit ett ovanligt starkt flöde av pengar till aktiemarknaden). Och ännu är börsföretagens vinster kvar på en historiskt sett hög nivå. Men om lågkonjunkturen på grund av stigande inflation och därmed högre räntor blir längre än majoriteten väntar sig, så kommer det rimligen att slå igenom via stigande kreditförluster och fallande värde på många tillgångar (till exempel vanliga villor och bostadsrätter).
Nedgång 2008 och 2009
I längden är aktiekurserna knappast immuna, särskilt eftersom den branta börsuppgången under perioden 2003-2007 gjort att många fortfarande har stora vinster att ta hem. Dessutom har bytet globalt till redovisning enligt IFRS gjort att fallande priser på aktier och andra tillgångar slår igenom på de redovisade företagsvinsterna, vilket ger en negativ multiplikator som förstärker nedgången.
Jag ser därför en stor risk att trenden både för Stockholmsbörsen och andra aktiemarknader fortsätter att vara nedåtriktad under resten av 2008 och kanske även 2009. Självklart blir en sådan nedgång inte rätlinjig, det såg vi under perioden 2000-2003, men så länge börsföretagens vinster faller är det knappast rimligt att tro att aktiekurserna kan byta till en stigande trend.
