Totalt har Morningstar registrerat att 364 globalfonder säljs i Sverige, varav hälften finns i den bredaste kategorin ”Global, mix bolag”. Men nästan allt svenskt sparande hamnar i praktiken i någon av de 42 svenskregistrerade fonderna i denna kategori.
Ett enkelt sätt att sortera fram fonder som har presterat bra resultat historiskt är att jämföra Morningstar Rating. Bland 42 svenska globalfonder i kategorin ”mix bolag” är
det trettio som har fått fondbetyg av Morningstar och 6 av dessa har högsta betyg, 5 stjärnor.
Alla de bästa fond-i-fond
Alla sex med högsta fondbetyg är intressant nog fondandelsfonder (som investerar via andra fonder och brukar kallas ”fond-i-fond”) eller snarlika. De två specialfallen är statliga Premiesparfonden och Premievalsfonden, som enbart är öppna för PPM-pengar och som inte investerar i andra fonder, istället har Sjunde AP-fonden egna konton med speciella villkor hos ett urval externa förvaltare.
De fyra som är öppna för direktsparande från vanliga småsparare är Aktie-Ansvar Fondselect, Carnegie Fund of Funds, Handelsbanken Fond i Fond 100 och Swedbank Robur Access 100. Även den enda fonden bland de 42 som har 4 stjärnor är en fond-i-fond hos Länsförsäkringar. De bästa ”vanliga” globalfonderna (där fondbolagets egna förvaltare väljer aktier) har bara 3 stjärnor i Rating.
Jag tycker det är rimligt att metoden att investera via andra förvaltare gör mest nytta när placeringarna ska täcka hela världen. På ett smalt område, till exempel en Sverigefond som enbart investerar på Stockholmsbörsen, är det mycket mer troligt att en enda förvaltare kan lyckas bra med alla typer av aktier. Och går det att hitta en förvaltare som har överlägsen kunskap om hela marknaden så är det onödigt att betala extra för en fond-i-fond.
Men ändå är jag förvånad att fondandelsfonder dominerar så totalt bland fonderna med bäst prestationer. Om detta är en permanent egenskap, så borde fondsparare undvika vanliga globalfonder med svensk förvaltare. Därför har jag försökt analysera om det är någon speciell faktor som förklarar framgången.
Nystartade
Först ska jag påpeka att det även finns flera fond-i-fond i samma kategori utan lika imponerande resultat. Dels har SEB bara fått 3 stjärnor, dels är det fem andra fond-i-fond i kategorin (Capinordic, Fondkompassen, Nordea Stratega och två Skandia Selected) som ännu inte funnits tre är och därmed inte har någon Morningstar Rating. Det räcker alltså inte med att globalfonden är en fondandelsfond för att ge toppresultat.
Svårigheten med analysen är främst att nästan alla svenska fondandelsfonder är relativt nystartade, flertalet startade 2003 och 2004. Därmed finns främst historiska resultat under de senaste fyra årens branta börsuppgång och därmed en risk att framgången främst beror på ett urval förvaltare som klarar medvind bättre än motvind.
Notera dessutom att det är lättare för fonder att uppnå 5 stjärnor i Morningstar Rating om de bara funnits drygt tre år, för 10 procent av dessa fonder får alltid högsta betyg. Totalbetyget för fonder som har funnits mer än tio år är däremot ett medelvärde av betygen för de tre tidsperioderna 3, 5 och 10 år, vilket i praktiken betyder att bara ungefär 5 procent av de äldsta fonderna når högsta totalbetyg.
Några fond-i-fond har tagit lite större risk än kategorisnittet, mätt som standardavvikelse, men detta gäller inte generellt. Åter ger dock den korta livstiden hos dessa fonder ett problem, för det är främst hur fonderna hanterar stora börsras (som vi senast upplevde 2001 och 2002) som visar hur riskabel förvaltningen är.
Låg andel USA-aktier
En förklaring till att fondandelsfonderna generellt har lyckats bättre än vanliga globalfonder verkar vara att de har investerat en mindre andel i USA-aktier än en normal globalfond. I genomsnitt har de svenska globalfonderna placerat 42 procent i USA, enligt senast rapporterade portfölj med innehav. För de sex globalfonderna med Morningstar Rating 5 stjärnor är andelen USA-aktier i snitt bara 26 procent. De senaste fem åren har börserna i New York varit förlorare, vilket gynnat fond-i-fond som alltså normalt haft en större andel investerat i Sverige och på tillväxtmarknader.
Kanske är det skicklighet hos förvaltarna som givit en lägre andel USA-aktier, kanske ger konstruktionen en tendens att se olika fonder som likvärdiga alternativ och därför avvika mer från fördelningen hos världsindex. Men om en låg andel USA-aktier är en permanent egenskap hos fondandelsfonder, så kommer det att straffa sig när trenden vänder och amerikanska aktier överträffar världsindex. Samma problem finns med en stor andel svenska aktier (eller Sjunde AP-fondens satsning på svenska kronor via valutasäkring).
Ändå är det tänkvärt att det i ett par fall finns en så stor skillnad jämfört med den normala globalfonden hos samma fondbolag: Robur Globalfond har lyckats klart sämre än Robur Access, Handelsbanken Utlandsfond har lyckats klart sämre än Fond i Fond 100. För dessa bankers rådgivare och förvaltare blir det snart svårt att motivera existensen av den egna aktieförvaltningen.
Xfondifond
