Intressant är att 39 av dessa fondbolag är startade de senaste fem åren och hela 21 de senaste två åren. Av de 73 är det bara 13 som existerade 1990, när den förra fondlagen antogs.
I december 1989 fanns det enligt ”Sparformer i Sverige” 27 vanliga svenska fondbolag (plus några som tillhörde storföretag, med fonder enbart öppna för deras anställda). Av dessa finns alltså 13 kvar idag medan resten har fö
rsvunnit i uppköp och fusioner. Några namn (Beijer, Concita, Penningmäklarna, Probo och Pronator) är det nog få fondsparare som kommer ihåg. Och bara 4 av 27 har exakt samma namn i dag som i då (Banco, Carnegie, Handelsbanken och Öhman).
Välkända varumärken
Av de 73 fondbolag som finns i dag var det 16 som startade under 1990-talet. Men bara åtta startade under perioden 1990 till 1997. Det första år som fler än två ”överlevare” startade var 1998. Då startade hela fyra nya fondbolag: AMF Pension, Catella, East Capital och Nektar. Året efter startade ytterligare fyra: Enter, Folksam LO, Futuris och Svenska Lärarfonder. För dig som brukar titta i fondlistorna är de flesta av dessa namn välbekanta, vilket inte är så konstigt – ett par var välkända varumärken redan vid starten och bara 3 av 8 startade utan att ingå i en större koncern.
2006 gav både rekord i antalet nya fondbolag och rekord i andelen nykomlingar som startar helt fristående från etablerade koncerner i finansbranschen. Dels startade 13 nya fondbolag, dels innehåller listan bara tre kända varumärken inom finansbranschen: Agenta, Allokera, Archipel, Avanza (börsnoterad nätmäklare), Barnevik & Wallin, Consafe (miljardären Christer Ericsson), Healthinvest, Lundmark, Nordic Equities (fondkommissionär), Petersson & Wagner, Sentat, WR och Västra Hamnen. Fler ”okända” fondbolag är på väg att få tillstånd under 2007.
Visst gick det även i slutet på 1990-talet att starta små fristående förvaltare. Men för att direkt locka investerare krävdes då en mycket känd ”frontfigur” (Anders Lannebo var under många år VD för Robur och Harald Lundén var tidigare VD inom Carnegie) eller bakgrund hos någon välkänd firma (gänget som startade Enter kom från dåvarande branschettan Alfred Berg). Även i dag underlättar förstås ett ”nätverk” med kontakter i finansbranschen, allra bäst någon miljardär som satsar grundplåten i fonden. Men numera verkar det gå ganska lätt ändå.
Fem tuffa år
Matematiken för ett fondbolag är enkel. Om förvaltningsavgiften är 1,5 procent så ger 100 miljoner i förvaltat kapital bara drygt 100.000 kronor per månad till fondbolaget för att täcka alla kostnader. Men när volymen passerar en miljard så ger det intäkter på 15 miljoner kronor per år.
De som var ”okända” tvingades under 1990-talet till minst fem tuffa år, även om de presterade enastående bra avkastning. Didner & Gerge startade hösten 1994 och är ett klassiskt exempel. De två Uppsala-akademikerna startade med 6 miljoner kronor i fonden och lyckades dramatiskt mycket bättre än Stockholmsbörsen varje år de första fyra åren – men efter fyra år var det förvaltade kapitalet bara 262 miljoner kronor. Först under år 2000 nådde de över en miljard. Fem år senare passerades 10 miljarder kronor.
Samma sak med East Capital som startade sin första fond 1998 och hade kvar 12 miljoner efter börsraset det första året. Rysslandsfonden nådde 177 procent avkastningen året efter och 130 procent avkastning år 2001. Men i december 2002 fanns bara 238 miljoner kronor i Peter Elam Håkanssons fond. Fyra år senare finns 14 miljarder kronor i East Capital Ryssland.
Fler vågar chansa
Ändringen i spararnas beteende kom under 2004 och förstärktes 2005. Ett exempel är Simplicity Norden, som startade i september 2002 och innehöll 31 miljoner kronor det första årsskiftet. Avkastningen var hög både 2003 och 2005 och redan efter tre år nådde fondförmögenheten över en miljard.
Ännu tydligare är Gustavia Balkan som strax efter starten hösten 2003 hade 26 miljoner kronor i kapital, men det räckte med ett enda riktigt bra år, 15 månader senare nådde kapitalet 834 miljoner – som sedan på grund av stora uttag har minskat till 550 miljoner vid senaste årsskiftet.
Uppenbart så finns det i dag fler fondsparare som vågar chansa och strutar i att organisationerna är små och oprövade. Många har till och med så bråttom att få chansa att de är med direkt från start (vilket ger nackdelen att vara med och betalar transaktionskostnaderna för alla som går med senare).
Guldrusch
Detta kan verka desperat. Vad är det som säger att nya fonder lyckas bättre än gamla? Allt en ny fond kan investera i, det kan förstås också någon gammal köpa. Möjligen kan nya fonder vara mer specialiserade, men ser man på de fonder som de 13 nya fondbolagen har startat under 2006 så är det främst hedgefonder med breda placeringsmöjligheter.
En mer logisk förklaring är att det är lättare för förvaltare att nå en hög avkastning i procent medan det förvaltade kapitalet är litet. Det beror på att förvaltarens affärer ofta påverkar marknaden, för när fonden har köpt för till exempel 10 miljoner kronor så börjar kursen stiga. En vinst på 1 miljoner kronor i veckan ger en fantastisk uppgång för en fond som startar året med 100 miljoner – men märks knappt om fonden innehåller 10 miljarder. De mest extrema avkastningarna hittar man därför ofta innan fonden har passerat 100 miljoner kronor i förvaltat kapital.
Guldruschen gör dock att perioderna när fonderna är små krymper, ofta dröjer det mindre än ett år innan förvaltat kapital passerar en miljard. Därmed hinner inte avkastningen bli lika hög innan fonden förvandlas till ”stor och gammal” – effekten blir att ju fler som försöker tjäna på att vara med från start hos de nya fondbolagen, ju mindre blir vinsten för var och en.
