Under de senaste åren, när låneräntorna har varit historiskt sett låga, så har det varit extra frestande att strunta i amorteringar och i många fall även låna mer. I takt med att börsraset 2001 och 2002 bleknar bort i minnet och börsuppgången därefter blivit allt längre, så ökar frestelsen – varför inte låna lite extra och köpa ännu mer aktier?
Jag har tidigare flera gånger påpekat att amorteringar är ett bra sätt att spara för alla som har lån, till exempel i ”Allt på en enda sida”.
Ett tydligt exempel på hur valet nog ofta hanteras fick jag efter krönikan ”Fyra alternativ med lägre risk” för två veckor sedan. Då citerade jag ett brev om aktieobligationer och fick sedan ytterligare ett brev från samma person:
Tack för ditt svar och tack för att du tog min fråga på allvar!
Det är sant att jag spetsade till verkligheten lite i mitt mail till dig. Men ändå inte så mycket som man skulle kunna tro.
Både min mamma och syster har givetvis pensionssparande i annat än aktieobligationer. Och de har båda varsin lagom stor buffert på vanliga bankkonton om bilen eller kylen skulle gå sönder. Men dessa summor är mycket små i jämförelse med deras långsiktiga kapital som enbart är investerat i aktieobligationer (400 tkr för min mammas del och 2,3 mkr för min syster). Min syster har fått rekommendationen att ha 5-10% i vanliga fonder, men äger än så länge bara aktieobligationer. Min mamma har under en längre tid bara haft aktieobligationer.
Att min mamma samtidigt har ett bolån på 1,5 mkr har aldrig varit något hinder för investeringarna i aktieobligationer. Deras rådgivare på Max Matthiessen hävdar bestämt att rådgivningen är oberoende och att anledningen till att min mamma och syster nästan enbart placerat i aktieobligationer är att de efterfrågat låg risk.
Utifrån en mycket ytlig betraktelse: upplever du det som att hans agerande kan strida mot lagen om finansiell rådgivning?
En motfråga till Max Matthiessen kan vara "OK, om det nu är så bra med aktieobligationer, bättre än att betala tillbaka bolånen – då betyder det väl att jag borde låna mer på mitt hus och köpa ännu mer aktieobligationer?"
I dag ligger rörliga boräntor kring 4 procent och ett lån bundet på 5 år kostar från 4,70 procent per år och uppåt. Den totala kostnaden för att låna 400.000 kronor med fast ränta i fem år är alltså minst 94.000 konor. Om mamman i brevet istället köper aktieobligationer så betalar hon troligen dessutom köpavgifter på 1 eller 2 procent vid varje köp, plus att många säljs med ”överkurs”. Så om lotterierna som ingår i aktieobligationerna inte ger något tillbaka, då har hon förlorat minst 100.000 kronor.
Tycker Max Matthiessen det är ”låg risk”? Nej, jag tror inte det. Däremot kan rådgivaren förstås med rätta framhålla att det är ”lägre risk” än att satsa hela beloppet i aktiefonder, eller att spela med hela beloppet på något statligt kasino. Fast att inte köpa aktieobligationer och istället amortera 400.000 på bolånen skulle ha andra effekter som kanske varken mamman eller Max Matthiessen önskar:
(1) Placeringen skulle vara helt utan risk – en amortering ger helt säkert den ränta man slipper betala, men ingen chans att tjäna pengar om aktiebörserna stiger. Och det är kanske alltför trist att riskera att inte ”vara med” alls när grannar och bekanta berättar om hur mycket de har tjänat. Jag har skrivit om detta tidigare i "Välj rätt vinstchans" (länk ovan till höger).
(2) När bolånen minskar från 1,5 till 1,1 miljoner kronor så blir räntebetalningen lägre, vilket ger mer pengar över varje månad. Det är lätt att känna sig rikare och spendera pengarna, istället för att spara.
Att istället låna mer, spara i fonder eller aktieobligationer, och betala mer i räntor – det betyder troligen att konsumtionen blir mindre och sparandet större. Ett slags frivilligt ”tvångssparande”. Fast det finns andra lösningar, till exempel att kombinera amorteringen med ett månadssparande.
(3) Max Matthiessen tjänar förstås ingenting alls om kunden amorterar, medan aktieobligationer ger köpavgifter och troligen även dolda provisioner.
Rimligen är det ändå ingen vettig rådgivare som tycker att svenska folket i allmänhet ska låna mer för att köpa aktieobligationer eller aktiefonder. Rent ekonomiskt är det samma beslut om någon som har 400.000 kronor i kontanter väljer att behålla sina lån och spekulerar på börsen. Men känslomässigt finns en skillnad, eftersom många ser huslånet som en del av boendekostnaden, medan sparandet betraktas separat och ger en känsla av rikedom och frihet.
Längre spartid
Fast en privatekonomisk rådgivare borde sätta ned foten och fråga om spartiden. Aktieobligationer är i första hand rimliga om kunden vet att pengarna kommer att behövas vid en bestämd tidpunkt i framtiden och det finns en aktieobligation med samma löptid. Normalt är löptiderna mellan 1 och 5 år, sedan betalas det garanterade värdet plus eventuell lotterivinst.
Men om den faktiska spartiden troligen kommer att vara mycket längre, så ökar chansen att aktiemarknaden hinner återhämta ras, vilket gör att det troligen är onödigt att betala kostnaderna för den garanti som ingår i aktieobligationer.
Om spartiden är riktigt lång, som vid pensionssparande, så hinner fördelen bli mycket stor av lite högre förväntad avkastning per år. PPM räknar med att det statliga pensionssparandet i genomsnitt kommer att finnas i fonder i 33 år. Redan 2 procent extra avkastning per år innebär en fördubbling efter 35 år. Med 3 procent extra avkastning per år sker fördubblingen redan efter drygt 23 år (mer om detta i ”Ränta på ränta en otrolig uppfinning”).
Mindre belopp
Fast var går gränsen? Jag skrev om detta för några år sedan i ”Välj rätt andel aktiefonder” och då påpekade jag att det finns många faktorer som avgör. En viktig faktor är sparandets storlek. Ju större sparbelopp, ju mer i kronor räknat går förlorat om någon global katastrof ger ett dråpslag mot aktiemarknaderna. Ju mindre belopp, ju mindre kostar det att kanske få glädjen att ha dubblat pengarna.
I exemplet ovan har systern 2,3 miljoner i aktieobligationer. Om pengarna istället placeras i en bra räntefond så kan hon räkna med att få ungefär 3 procent avkastning, eller 70.000 kronor per år. Så mycket spekulerar hon indirekt med varje år – är det ”låg risk”?
Dags att amortera mer
Fast gränsen påverkas även av hur högt börserna står, alltså hur dyra aktier i snitt är. I inledningen av ”Spara inte bara, konsumera rätt också” berättade jag att jag gjorde ett annat val hösten 2005 än jag gjorde våren 2003. Skillnaden var att Stockholmsbörsen däremellan hade stigit 75 procent.
Efter ytterligare ett och ett halvt års brant börsuppgång tycker jag att det nu är ett bra tillfälle att amortera mer. Särskilt som spartiden för varje år blir lite kortare. Aktiebörsernas nivå är nu historiskt sett hög och rimligen kommer det sämre tider och en större börsnedgång någon gång de närmaste åren. Men att helt sluta spara i aktier är ett drastiskt beslut, att behålla hälften är ett mer lättsmält alternativ (se "Om du är tveksam, sälj hälften").
Även mer personliga faktorer spelar förstås roll, till exempel riskvilja och anställningstrygghet. Därför kan jag inte säga om Max Matthiessens rådgivare har gjort rätt eller fel i det inledande exemplet, men jag är skeptisk till att så hårt prioritera aktieobligationer framför en blandning av amorteringar och aktiefonder.
Xamortera Xrisk Xrådgivare
