Men när jag letar efter den texten i dag, så finns där istället en annan krönika med rubriken ”Lätt bli fartblind på tillväxtmarknaderna” och helt andra argument (länk till höger). Om inte annat så är det ett bra exempel på att det finns det gott om argument, både för och emot Kinafonder. Så jag ägnar veckans krönika åt att sortera argumenten och ge min syn på deras styrka.
Argument för
landet
Reklamen för Kinafonder fokuserar normalt helt på landet och ekonomin, och helst de områden där Kina är störst och bäst. Men för att lyckas som investerare är det väldigt viktigt att skilja på den reala ekonomin och aktiemarknaden, för även om de ofta går hand i hand så kan ändrade förväntningar om framtiden ofta påverka aktiemarknaden mer än det som faktiskt har hänt i den verkliga ekonomin. Först tre vanliga argument för Kina som land, därefter fyra för kinesiska aktier:
(1) Mycket hög tillväxt i BNP de senaste 10-15 åren, som om den fortsätter betyder att Kina kommer att bli världens största ekonomi om 30-40 år, är nog det vanligaste argumentet. Tillväxten beror bland annat på låga löner, stort inhemskt sparande och massiva investeringar. Men jag är skeptisk eftersom det finns både många exempel (Argentina, Brasilien, Japan) och vetenskaplig forskning som visar ett negativt samband mellan historisk tillväxt och framtida avkastning från aktier (se ”Låt dig inte luras av hög tillväxt”, länk ovan till höger).
(2) En variant är att stora länder har bättre förutsättningar att lyckas i den globala konkurrensen. Fast det är i så fall lika mycket ett argument för att investera i USA, Japan, Tyskland eller Storbritannien – länder som ännu så länge har lika stor eller större produktion. Och historiskt finns inte något samband att aktiemarknader i stora länder har utvecklats bättre, tvärt om är Stockholmsbörsen bäst i världen de senaste 100 åren (trots att svenska aktier var en dålig placering från 1918 till 1980).
(3) Ett liknande argument är att Kina har världens största befolkning. Men rimligen skulle Kinas ekonomi utvecklas minst lika bra utan de två tredjedelar av befolkningen som är fattiga bönder. Jämför med om Sverige även hade haft 20 miljoner fattiga som bodde på små torp. Rent statistiskt skulle förstås tillväxten bli hög om dessa fattiga fick det bättre. Men jag kan inte komma på något logiskt skäl varför Sverigefonderna skulle utvecklas bättre om Sveriges befolkning vore tre gånger större.
Argument för Kinafonder
(4) Låga räntor i både Japan och Europa har givit enorma flöden av kapital som söker högre avkastning på tillväxtmarknaderna. Dessa flöden lockas av de stora investeringsmöjligheterna i Kina och så länge räntorna är låga kommer intresset att finnas kvar. Problem är dels att de kinesiska myndigheterna redan börjat strama åt utlåningen, dels att det någon gång kommer en överhettning i den globala ekonomin som tvingar upp räntorna.
(5) Ett liknande argument är att det finns ekonomiska samband som talar för att den kinesiska valutan kommer att fortsätta stiga, vilket betyder att kinesiska tillgångar ger dubbel utdelning. Det är ett bra argument så länge valutauppgången ännu inte skett, men när utländska spekulanter vill ta hem sina valutavinster kommer det att ge ett massivt säljtryck.
(6) Ett liknande, men ännu enklare argument, är att de senaste årens branta börsuppgång i Kina kommer att locka ännu fler investerare. Bland andra svenska fondsparare köper fler kinesiska aktier helt enkelt därför att de har stigit brant på kort sikt. Detta kallas på engelska momentum och kan på längre sikt ge en börsbubbla.
(7) Kina står som värd för OS 2008 och det förklarar en del av den branta tillväxten. Men dessutom är det tänkbart att den politiska ledningen vill förhindra en börsnedgång innan OS. Helt självklart är det dock inte, med tanke på att Kina mellan 1994 och 2003 upplevde tre massiva börsras utan politiska ingripanden.
Argument mot landet
Som sagt tycker jag att det finns betydligt starkare argument mot, främst därför att en bra utveckling för Kina som land inte betyder att svenskar som köper kinesiska aktier kommer att få hög avkastning. Men det finns även problem i landet Kina.
(1) Först är det värt att påpeka att en inbromsning redan pågår. Den kinesiska regeringen har i flera år försökt dämpa investeringarna och utlåningen till statliga företag. Risken är att inbromsningen blir för snabb och ger en långkonjunktur. På sikt spelar detta ingen roll, men kanske är det en dålig tidpunkt att investera just nu?
(2) Ett större problem för Kina är att landet hittills använder resurser på ett ineffektivt sätt. Både investeringar och oljekonsumtion i förhållande till BNP är betydligt högre än in andra länder, vilket talar för att ekonomin i grunden inte är särskilt lönsam. Till det kommer problem med miljöförstöring och extrema inkomstskillnader, som riskerar att ge politiska bakslag eller dramatiska skattehöjningar. Detta gör mig mer oroad.
(3) Men mest oroande tycker jag ändå är de beskrivningar jag läst av kinesisk affärskultur. I längden tvivlar jag på framgångsmöjligheterna för ett land där det är viktigare att vinna än att tjäna pengar, kombinerad med enorm korruption och ineffektiv lagstiftning (se slutet av krönikan ”Många hinder för Kinafonder”).
Argument mot Kinafonder
(4) Att så många blivit intresserade av Kinafonder beror nog främst på att de var förra årets vinnare bland aktiefonder. Men förra årets vinnare blir ofta nästa års förlorare. Åtminstone finns ett tydlig mönster bland börsindex för tillväxtländer (något jag senast skrev om i ”Sverige bättre än de sex största 2006”) som talar för att inte investera just nu.
(5) Kina-index har faktiskt haft en svag utveckling historiskt, även om de fyra senaste åren har varit bra. MSCI World index för industriländerna har stigit 6,1 procent per år de senaste 10 åren, medan MSCI Emerging Markets index som mäter snittet för aktier på tillväxtmarknaderna har stigit något mindre, 5,9 procent per år. Men Asien har inte alls hängt med uppåt, MSCI China har backat i snitt 3,6 procent per år de senaste 10 åren, MSCI Hong Kong index har bara stigit 2 procent per år och MSCI Taiwan har backat 2 procent per år. Det är baksmällan efter Asienbubblan 1993 som satte spår under resten av 1990-talet. Detta säger kanske inte så mycket om framtiden, men det är en påminnelse om att börsuppgång inte är något självklart bara för att tillväxten i ett land är hög.
(6) Bara ungefär en tiondel av näringslivet i Kina är börsnoterat, plus att kinesiska staten äger ungefär hälften av de börsnoterade aktierna. 95 procent återstår alltså och med en enorm mängd statliga företag i kö för att bli börsnoterade är det inte alls självklart att efterfrågan på kinesiska aktier även framöver kommer att vara större än utbudet.
Multinationella företag
Vid en djupare analys av aktier och börsföretag är det dessutom uppenbart att multinationella företag noterade i till exempel Stockholm, London, New York och Tokyo också försöker tjäna på tillväxten i Kina. Även den som sparar i en bred globalfond är alltså med indirekt och investerar i Kina. Och det är inte alls självklart att börsnotering i Kina är en fördel för en svensk sparare.
Min slutsats är att argumenten för Kinafonder är svaga, jag blir mycket mer imponerad i styrkan hos några av motargumenten. På kort sikt är det dock knappast logik och underliggande ekonomiska krafter som styr Kinafondernas utveckling. Och jag var ungefär lika skeptisk för tre år sedan, så jag vill absolut inte påstå att jag klarar att spå hur utvecklingen blir. Men jag skulle inte investera mina egna pengar i en Kinafond.
