Trenden mot högre avgifter bland fonderna är ännu ett exempel på behovet av oberoende rådgivare, som inte styrs av vilken fond som ger mest betalt. De senaste två veckorna har jag tagit upp olika aspekter av ”köptips”. Krönikan ”Att svara eller inte svara media” handlar om problemet att snabba media som TV och dagstidningar ofta bara förmedlar små snuttar utan sammanhang. Krönikan ”FI måste börja bitas” handlar om bristen på övervakning och bestraffning av skojar
e och bedrägerier.
Sällan äkta oberoende
Just ”oberoende” är ett misshandlat och därmed svårtolkat ord. Hos en bank kan definitionen vara att ”rådgivaren” har fast lön och inte får någon provision baserat på vad kunderna köper. Hos en fondmäklare kan definitionen vara att ”rådgivaren” kan sälja fonder från många olika leverantörer eller att det inte finns något ägarband till leverantörerna. Men beroende är säljarna förstås ändå, för om deras kunder inte köper tillräckligt med sparprodukter så är de inte lönsamma och riskerar att få sparken. Rådgivarlagen som kom 2004 har bara givit en marginell förbättring, samtidigt som den skapat andra problem (se ”Råd enbart till de rika”, länk ovan till höger).
Hos media är definitionen av ”oberoende” att deras intäkter inte direkt påverkas av hur mycket läsarna investerar i olika sparprodukter. Men annonser innebär att det indirekt ändå finns en viss påverkan, eftersom reklam främst är lönsam om den ger ökade intäkter. Jag tycker ändå att den typ av ”oberoende” som finns hos media med många olika typer av annonsörer räcker för de behov som normala investerare har.
Men det finns flera andra problem med råden i media, som jag tidigare har tagit upp i bland annat krönikorna ”Någon borde granska alla köptips” och ”Vem ska man lita på?”. Men då var utgångspunkten att rådgivningen skulle vara billig och helst inte kosta mer än en tidningsprenumeration.
Betala för individuella råd
En bättre lösning, för den som har råd, är att betala för individuell rådgivning. Men bara om rådgivaren enbart får sina intäkter från rådgivningen kan du vara någorlunda säker på att råden är oberoende av andra intressen (helt säker är omöjligt att vara, för det finns alltid en risk för mutor och gentjänster till kompisar). Dessutom ska en äkta individuell rådgivare helst kunna hjälpa till med mer än kapitalplaceringar, till exempel försäkringar och skatteplanering.
Revisorer fungerar ofta som oberoende rådgivare i Sverige. De flesta som har en stor förmögenhet har ändå minst ett aktiebolag och därmed regelbunden kontakt med sin revisor. En fördel är att revisorn rimligen inte har något annat intresse än att kunden ska fortsätta ha en bra ekonomi och vara nöjd med revisionen. En nackdel är att revisorer inte är specialiserade på just privatekonomisk rådgivning.
I USA finns över 10.000 oberoende privatekonomiska rådgivare som kallas ”independent financial adviser” (IFA). De har två betalningsmodeller, per timme eller i procent av kundens förmögenhet. Båda modellerna har svagheter, på samma sätt som valet mellan att betala en hantverkare per timme eller med fast pris.
I september kommer en internationell standard för finansiell rådgivning, ISO 22222. Under våren har jag träffat flera personer som säger att de försöker bygga upp en äkta oberoende och individuell privatekonomisk rådgivning i Sverige. Båda betalningsmodellerna förekommer och mina två exempel nedan är de som gjort bäst intryck på mig.
Per timme
Den på ytan enklaste varianten är att betala per timme, ungefär som man normalt betalar advokater och konsulter. Precis som med en hantverkare finns dock en risk att lösningen blir onödigt krånglig, för att den ska ta fler timmar. Ändå bör detta bli billigast om du har stor förmögenhet. Å andra sidan kan en ”liten” kund räkna med lika bra service som en ”stor” om båda betalar per timme.
Mitt exempel är Burenstam & Partners, startad av avhoppare från Enskilda Banken, SEB:s satsning på extra förmögna kunder. De erbjuder sina tjänster i tre steg: en nulägesanalys, en finansiell handlingsplan och därefter löpande rådgivning varje kvartal.
Procent av förmögenheten
Den andra modellen är att rådgivaren tar betalt med en fast procent av kundens nettoförmögenhet. Detta liknar hur normala fonder tar betalt och upplevs nog ofta som rättvist, eftersom kundens nytta av råden ofta är proportionell mot det kapital som råden gäller. Fördelen är att rådgivaren inte har någon anledning att krångla till i onödan, men samtidigt finns en risk att rådgivaren inte lägger ned så många timmar som egentligen behövs. En liten kund tjänar troligen på att betala i procent, men riskerar samtidigt att inte få lika hög prioritet som de största kunderna. Dessutom finns förstås en nedre gräns för kapitalets storlek, i USA ligger den ofta på en miljon dollar.
Mitt exempel är Ahead4You, som startats av två försäkringsmäklare som bestämt sig för att de vill vara helt på kundernas sida. Deras målgrupp är i första hand människor som sålt sitt företag och vill leva bekvämt på kapitalet resten av livet.
Förutom sättet att ta betalt finns andra skillnader. Burenstam & Partners genomför inte själva transaktionerna och den mest kända medarbetaren Cecilia Gunne är skatteexpert. Ahead4You sköter även administrationen av transaktioner, och köper mer specialistkompetens från andra. Hos båda utlovas att alla provisioner går vidare till kunden, vilket är avgörande för oberoendet (se "Gräv fram sanningen om provisionerna").
Journalister billigare
Betalning i procent är som sagt bara möjlig för de rika och om en vanlig löntagare betalar per timme blir det ganska dyrt att få individuella, oberoende råd. För de flesta svenskar är därmed den enda oberoende rådgivning som är realistisk den ”kollektiva” som ges av tidningar som Privata Affärer och liknande. Andra billiga alternativ ger sina egna problem (se ”Lita inte på PPM-rådgivare”). Tyvärr är kvaliteten i media ofta låg och många dagstidningar struntar nästan helt i privatekonomi – orsakerna har jag diskuterat i ”Tjata så skriver tidningarna mer” (länkar ovan till höger).
I förrgår fick jag tips om ett försök att stimulera till högre kvalitet på tidningarnas privatekonomiska råd. Sjunde AP-fonden, som förvaltar åt ”icke-väljarna” inom PPM, har utlyst ett årligt Journalistpris på 50.000 kronor för att ”stärka allmänhetens kunskaper om långsiktigt finansiellt sparande och förståelse för ekonomiska sammanhang.” Pedagogik, ämneskunskap, objektivitet och vederhäftighet är de fyra förhållanden som ska avgöra vilken person eller arbetsgrupp som får priset.
Svenska folket inte intresserat
Självklart tycker jag att detta är ett bra initiativ (och det vore roligt om jag blev nominerad). Men för att verkligen lyfta kvaliteten på rådgivningen i media så är det nog kunderna, svenska folket, som måste visa både större intresse för ämnet och vilja att betala för oberoende råd. Nedläggningen av Sveriges enda tidning inriktad på fondsparande är ett sorgligt bevis på att intresset hittills har varit för litet (se ”Adjö Sparöversikt”).
