Ett skäl är bankkonton ofta ger ännu längre ränta. Ett annat skäl är att räntefonderna fortfarande är vinnare sett över de senaste fem åren. De bredaste aktiefonderna, globalfonderna, har i genomsnitt backat 8 procent de senaste fem åren, medan långa räntefonder klättrat 30 procent och penningmarknadsfonder stigit 15 procent. Dessutom har nog många fondsparare velat ta hem en del av sina vinster på aktiefonder, efter tre års uppgång
, antingen för att de snart behöver pengarna eller för att de räknar med en svacka i börsutvecklingen som ger ett bättre köptillfälle.
Men dagens låga räntor är ett bekymmer för den som försöker hitta en räntefond som ger bra avkastning framöver, särskilt som de flesta prognosmakare spår stigande räntor. Risken att förlora pengar om räntorna stiger brukar kallas ränterisk. Förlusten beror på att stigande marknadsräntor innebär att ett räntepapper med fast ränta faller i värde. Värdeminskningen blir större ju längre löptid som återstår. Orsaken till att ”marknaden” vill betala mindre för en fasta räntan, om övriga räntor stiger, är delvis att andra alternativ då ger högre ränta, men framför allt att obligationer utlovar återbetalning av ett bestämt (nominellt) belopp på slutdatum. Och att långt in i framtiden få ett fast belopp blir mindre värt i dag om marknadsräntan för denna löptid stiger.
Valet står därmed främst mellan korta och långa räntefonder, nästan alla räntefonder som säljs i Sverige är någondera. Korta räntefonder, eller penningmarknadsfonder, placerar främst i statsskuldväxlar med löptid på högst ett år vilket ger låg ränterisk, de ger ungefär samma avkastning som riksbankens styrränta (reporäntan). Långa räntefonder, eller obligationsfonder, placerar främst i obligationer som har mellan 3 och 5 års återstående löptid, vilket ger uppåt tio gånger större risk att för värdeminskning om räntorna oväntat stiger. Sett över långa tidsperioder ska dock långa räntefonder ge högre avkastning, eftersom investeraren får betalt för att ta ränterisken.
Tre alternativ
För två år sedan gav jag rådet ett välja en kort räntefond i ”Sverigetro avgör valet av räntefond”, med huvudargumentet att jag trodde att det skulle gå bra för Sverige. Samma råd upprepade jag för knappt ett år sedan i ”Acceptera att riskfria räntan är låg” (länkar ovan till höger). Men jag har haft fel två år i rad, inflationen har legat kvar nära noll och de långa räntorna har fortsatt att vara låga – men inte lika låga som riksbankens reporänta. Skillnaden har varit liten, men långa räntefonder har givit aningen högre avkastning än korta räntefonder.
Om räntorna kommer att fortsätta pendla på dagens låga nivå, finns tre intressanta alternativ till standardfonderna:
Realräntefonder investerar i statsobligationer som ger en fast ränta plus kompensation för inflationen. Återbetalningen är det nominella beloppet plus inflationsuppräkning. Skulle inflationen stiga oväntat kraftigt, så ger dessa räntepapper hög avkastning. Avkastningen kan även bli mycket hög om ”realräntorna” (normal ränta minus förväntad inflation) faller, vilket skett de senaste tio åren (från omkring 4 ned till 1,6 procent per år). Då realobligationerna i snitt har ovanligt lång löptid, har effekten varit en kraftig värdeökning.
Den kraftigt sänkta realräntan gör att utrymmet för framtida hög avkastning från realränteobligationer är hårt begränsat. Risken har samtidigt ökat för stigande realräntor, vilket kan ge en brant värdeminskning på kort sikt (se ”Annorlunda risk med realräntefond”) men därefter högre avkastning. Min slutsats är att det bara är långsiktiga sparare som vill ha en mycket säker placering som i dag bör välja en realräntefond.
Företagsobligationsfonder är ett färskare inslag på den svenska marknaden, även om utländska fonder inriktade på ”Corporate Bonds” och ”High Yield” har funnits länge. Öhman startade ett svenskt alternativ i slutet på 2003 och SEB har en fond inriktade på europeiska företagsobligationer. Företagsobligationer har normalt lång löptid.
Risken för konkurs kompenseras med högre räntor och en fond kan sprida risken på innehav i många olika företag. Avkastningen har varit hög de senaste åren, tack vare att skillnaden i räntor mellan statsobligationer och företagsobligationer minskat, men skulle det bli sämre tider så att oväntat många företag går i konkurs är risken stor att utvecklingen blir den omvända.
Flexibla räntefonder verkar vara den senaste trenden bland svenska ränteförvaltare. Dessa räntefonder ska avvika mer från sitt jämförelseindex och byta mellan korta och långa räntepapper beroende på förvaltarnas framtidstro. Först ut var Enter Trend Räntefond, som bytte namn och inriktning under hösten 2005. Vid årsskiftet bytte tre av Roburs räntefonder till att fokusera på absolut avkastning och även andra fondbolag diskuterar liknande förändringar. Förklaringen är rimligen att allt fler experter förväntar sig stigande räntor framöver, så fondförvaltarna vill ha möjlighet att under vissa perioder byta från långa till korta räntepapper.
Korträntan enda trygga alternativet
Av alternativen tycker jag att de tredje, flexibla räntefonder, är det mest intressanta. Givet att förvaltaren är duktig och lyckas undvika åtminstone någon period med räntehöjning, så borde dessa fonder kunna ge högre avkastning än en vanlig lång räntefond – men samtidigt minskar risktagandet eftersom dessa fonder i genomsnitt tar lägre ränterisk. Avkastningen kan dock bli lägre än vad en kort räntefond ger, om förvaltaren missar att förutse en period med stigande långa räntor.
För dig som sparar på kort sikt och säkert behöver få insatta pengar tillbaka om till exempel ett halvår, så är det dock fortfarande bara korta räntefonder som ger trygghet. Även för sparare som vill ta hem en del vinster från aktiefonder, eftersom de tror att börsutvecklingen kan bli orolig framöver, är korta räntefonder det enda trygga alternativet. Risken med övriga alternativ är främst att någon oväntad chock i världsekonomin driver upp inflationen och gör att alla långa nominella obligationer faller i värde.
