En grävande journalist som dragit konsekvensen av det är Lars Ohlson, som år 2002 började ge ut böcker om svindlande börsmäklare och bankernas usla rådgivning. Jag har tidigare gjort en intervju med honom – ”Jag vill att människor ska få upprättelse” – och jag har skrivit om två av hans böcker (”Du borde läsa Ruinmakarna 2” och ”Rångivare, pojkfotboll och curlingföräldrar”, länkar till höger).
Missh
andel i fem steg
Nu har den fjärde boken om misshandlade bankkunder kommit: ”Skambankerna”. En nyhet i årets bok är att alla exempel kommer från små sparbanker i Laholm, Karlshamn, Sölvesborg, Katrineholm och Skara. Här är min sammanfattning:
1. En eller ett par anställda övertalar förmögna kunder att låta banken investera deras sparande i optioner. De gör därefter enorma mängder affärer och optionssäljarna blir hjältar internt eftersom varje affär ger courtage, så snabba affärer betyder stora intäkter för banken.
2. Affärerna görs ofta utan normala krav på säkerheter och utan avtal om förvaltning, samt utan korrekta avtal med Stockholmsbörsen. Genom att de bankanställda ställer ut optioner får kunderna in mer pengar på sina konton, så allt ser till en början bra ut.
3. När börsen rasar uppstår förluster, men bankernas optionssäljare bortförklarar och ljuger för kunderna. Förlusterna döljs genom att ”rulla” optionerna, affärer som är svåra för vanligt folk att förstå. Nästa steg är att optionssäljarna förfalskar namnteckningar för att kunna spela vidare med lånade pengar. Sparbankerna fortsätter att tjäna stort på courtage. Detta kan sammanfattas med ett ord: bedrägeri.
4. Bankerna har svaga kontrollfunktioner och ansvariga chefer struntar i varningssignaler. Men Stockholmsbörsen rasar ytterligare och till slut går katastrofen inte att dölja. Optionssäljarna får sparken och polisanmäls av bankerna.
5. När kunderna kräver att få tillbaka de pengar som bankernas optionssäljare förskingrat, då möts de av iskalla advokater och krav på ännu mer pengar. Optionssäljarnas struntprat och lögner är svåra att bevisa, särskilt när bankerna vägrar att lämna ut bandinspelningar av optionssäljarnas telefonsamtal.
Innehållet är delvis uppföljningar, med fördjupade berättelser om några av de ruinerade människor som Lars Ohlson redan har beskrivit i tidigare böcker. Men den nya boken fokuserar främst på galna optionsaffärer, medan vanliga aktieaffärer dominerar i ”Ruinmakarna 2” och kapitalförsäkringar i ”Rångivarna”.
Det är tre avsnitt i ”Skambankerna” som jag tycker borde ha störst allmänintresse.
(A) SEB Fonder lättlurade
En av optionssäljarna hade som extraknäck att lura på bankens kunder onoterade aktier i Protegrity. Men även SEB Fonder blir lurade att investera 140 miljoner kronor, som mest stod Protegrity i mars 2001 för 6,7 procent av SEB Internetfond. Jag tycker att det är upprörande att professionella fondförvaltare är så lättlurade och uppenbarligen investerar så mycket pengar i ett onoterat bolag utan att undersöka verksamheten närmare. Och förvaltarna hos SEB är inte ensamma, även förvaltare hos Banco och Länsförsäkringar blev lurade.
(B) Hök & Stök plågar de drabbade
Några banker bryter enligt boken mot Finansinspektionens bestämmelser genom att inte ha någon egen klagomålshantering. Istället anlitar de en advokatbyrå i Stockholm som heter Hökerberg & Söderqvist men har ett träffande smeknamn: ”Hök & Stök är mästare i att försvåra, komplicera, förhala, krångla till, konstra och till och med dumma sig – gärna i en anda som dryper av arrogans och försmädlighet – allt i syfte att trötta ut de stackars kunderna, ge dem en känsla av att de inte kommer någon vart och bryta ned deras motstånd.”
Redan det faktum att en bank anlitar en advokatbyrå som använder sådana metoder för att hantera kundklagomål tycker jag borde vara tillräckligt för att Finansinspektionen skulle hota med att dra in deras tillstånd, om inte misshandeln av kunderna omedelbart upphör.
(C) Fega jurister hos Finansinspektionen
På de sista sidorna i ”Skambankerna” ställs läsaren så inför en fråga som länge funnits mellan raderna – varför ingriper inte Finansinspektionen?
Jag har i 15 år upprepade gånger blivit besviken över att Finansinspektionen (FI) och dess företrädare inte ingriper mot uppenbara missförhållanden (senast i ”Fler än Kaupthing borde skämmas”). Ett möjligt svar är att det främst är jurister som arbetar på FI och att de saknar den ekonomiska kunskap som behövs.
Men det svar som Lars Ohlson antyder tror jag mer på: Den framtida karriären för FI:s anställda ligger främst inom banker och försäkringsbolag. Alltså är det rimligt att juristerna inte vill riskera framtida högavlönade jobb genom att bråka. Fast nog är det fegt.
På hemsidan www.fi.se publicerades i dag ett brev daterat 23 november 2005 från ansvarig jurist på FI (Alexandra Posacki, som även är intervjuad i ”Skambankerna”) till 82 sparbanker och deras revisorer. Enligt brevet har 23 sparbanker granskats särskilt under år 2005 och en fördjupad undersökning har gjorts i Katrineholm, Karlshamn och Laholm. En enda, Sörmlands Sparbank i Katrineholm, har fått en sanktion. Och trots att FI enligt brevet konstaterat allvarliga brister nämns inte med ett ord den konkreta ekonomiska frågan: kompensation till de drabbade kunderna.
Men varför bry sig om bönder som blir lurade i Karlshamn? Nej, jurister på FI i Stockholm ser sig tydligen som en del av finansbranschen och håller potentiella kollegor om ryggen. Det skulle nog behövas extremt tydliga politiska pekpinnar för att FI skulle göra det enda riktigt verkningsfulla, att hota med att dra in alla tillstånd för sparbankerna i Karlshamn, Katrineholm, Laholm och Skara om de inte omedelbart ersätter de kunder som bankernas anställda har utsatt för bedrägeri. Frågan vilka som ska få ersättning borde rimligen avgöras av externa revisorer, tillsatta av FI och bekostade av respektive bank.
Kanske är det också logiskt att den politiska makten inte bryr sig, för det är väl ofta borgerliga väljare som drabbas när förmögna småföretagare blir lurade. Fast nog är det lite häpnadsväckande att den politiska makten – med den socialdemokratiska regeringen i spetsen – därmed ställer sig på samma sida som bankerna. Bankpalats brukar ju vara sinnebilden för kapitalismen.
Sluta lita på Skambankerna
För vanliga ”småsparare” är det enda rimliga att sluta lita på bankerna, åtminstone små sparbanker som inte värderar sitt varumärke särskilt högt.
Många har nog sedan länge insett att bankanställda i första hand är ”säljare” med uppgift att öka mängden transaktioner så att banken ska tjäna procent på volymen. Rådgivarlagen som trädde i kraft sommaren 2004 tvingar bankerna att dokumentera all rådgivning. Men det finns fortfarande ingen myndighet som hjälper de som blir bedragna. Fortfarande riskerar kunden att behöva gå till domstol för att få rätt, så advokatbyråer som Hök & Stök kan fortfarande skapa många år av stigande advokaträkningar.
Fast det räcker inte med att sluta lita på Skambankerna. Tyvärr finns inte någon annan som självklart alltid ger rätt råd. Enda sättet att säkert minska risken att bli lurad är att själv skaffa mer kunskap och enbart investera i sparprodukter som du verkligen förstår riskerna med.
Kom också ihåg att framtiden är okänd. Börsmäklare och optionssäljare vinner först kundens förtroende och påstår sedan att de vet hur framtiden blir. Men alla påståenden om framtida värdeutvecklingen är gissningar (mer eller mindre intelligenta), baserade på ett urval argument (bra och dåliga). Om någon påstår att han eller hon säkert vet att avkastningen kommer att bli hög, ta dina pengar och spring!
Xböcker Xfinansinspektionen Xrådgivare
