Merparten av de förändringar som PPM-utredningen föreslår är både väntade och allmänt accepterade. Tydligast exempel är att Premiesparfonden bör delas i ett antal generationsfonder, att beslutsstödet bör bli bättre, samt att hårdare krav på rabatter och effektiviseringar kan sänka kostnaderna.
I debatten kring PPM är det två reformförslag som i första hand har skapat rubriker i media och även orsakat arga brev hit till Morningstar. Det först
a är att dramatiskt minska antalet PPM-fonder, det andra är att införa bytesavgifter.
Mellan 100 och 200 PPM-fonder
Just nu finns drygt 700 fonder att välja på hos PPM, men de mest drastiska debattförslagen har velat minska antalet alternativ till 20 eller till och med bara 5 fonder. Många av de mindre svenska fondbolagen har därför varit oroliga att deras fonder skulle kastas ut.
Men PPM-utredningen väljer en mellanväg och skriver att ”PPM skall få verktyg som medför att fondutbudet kan reduceras ner till omkring 100 till 200 fonder. Detta är inte ett absolut mål utan snarare ett intervall som baseras på i vilken utsträckning pensionsspararna väljer att utnyttja fondutbudet. Intervallet kan alltså ändras över tid.” (sidan 17) En motivering är att 150 fonder i dag innehåller 90 procent av det samlade kapitalet. Dessutom föreslås att en grupp generationsfonder bara ska räknas som en fond, vilket i praktiken betyder att dagens 30 generationsfonder bara räknas som fem hos PPM.
De nya verktyg som föreslås är bland annat anmälningsavgift per fond, färre fonder per fondbolag, årsavgift per fond och en "ättesstupa" (till exempel att fonderna efter tre år måste ha fått en viss andel av de aktiva väljarnas pengar). Pengarna som fondbolagen måste betala avskräcker från att ha med fonder som få efterfrågar och intäkterna hjälper till att sänka nettokostnaden för PPM.
Utredningen framhåller också att problemet med ett stort antal fonder inte är att det försvårar PPM-valet, utan att det ökar kostnaderna i systemet, samt att det främst är bättre beslutsstöd som behövs för att underlätta fondvalet. Jag håller med, vilket jag påpekade i våras i ”PPM borde tipsa om de bästa fonderna” (länk ovan till höger). Dock är det tveksamt om PPM:s totala kostnader verkligen sänks märkbart av att de minst populära fonderna skräms bort.
Några byten per år inga problem
Det senaste halvåret har både PPM:s generaldirektör Christina Lindenius och Fondbolagens Förenings VD Pia Nilsson diskuterat en bytesavgift. Utredningen påpekar att det redan i dag är möjligt för PPM att begära en bytesavgift och att det är värt att diskutera om hur en rättvisare fördelning av kostnaderna skall åstadkommas: ”Ett sätt för att få de aktiva pensionsspararna att stå för de administrativa kostnader som deras byten medför är att införa en fondbytesavgift.” (sidan 180)
På presskonferensen kom det frågor om detta och ansvarig minister Sven-Erik Österberg svarade att några val per år inte är ett problem. Problemet ur rättvisesynpunkt är kostnaderna för dem som byter PPM-fonder varje vecka. Min gissning är att fem byten per år blir gratis och att en rimligt bytesavgift vore 10 kronor, vilket motsvara brevporto plus några kronor för extra administration.
Undviker rådgivaransvar
Tyvärr håller utredningen fast vid PPM:s nuvarande hållning att det inte är möjligt för en myndighet att ge konkreta råd om vilka fonder i respektive kategori som troligen kommer att lyckas bra. Inte heller vill utredningen att PPM aktivt ska kasta ut fonder med onödigt höga avgifter eller stadigt dålig historiska resultat.
En liknelse som jag använt tidigare förtjänar att upprepas: Går du till en offentliganställd läkare, så får du förhoppningsvis råd som är anpassade till just dig. Medicin som skrivs ut är specifik, baserat på en lista med rekommenderade läkemedel. Men hos PPM får du bara allmänna råd, som inte är anpassade till resten av din ekonomi, och inget svar på frågan vilka fonder som troligen är bäst. PPM har valt att enbart ge ”objektiv” information och överlåtit åt den privata sektorn att ge konkreta köptips. Tänk om läkarens råd var ”Du behöver något smärtstillande, men gå till en privat praktik om du vill ha ett recept.”
Nog är det märkligt om regering och riksdag, som förra året genomdrev Rådgivarlagen och tvingar alla privata företag att ta ansvar för sin rådgivning, håller fast vid att PPM ska avstå från att ge konkreta råd om vilka enskilda fonder som troligen kommer att ge högst avkastning. Jag tycker att PPM har ett ansvar, både att kasta ut fonder som är uppenbart dåliga alternativ och att försöka peka ut duktiga förvaltare i respektive kategori (se ”PPM kan peka ut stjärnförvaltare”).
Portfölj med tio fonder vore bättre
I dag får PPM-spararen bara välja mellan fem fonder och måste därför välja bort de flesta fondkategorier, vilket minskar möjligheten att ta med duktiga förvaltare i udda kategorier. Utredningen tar bara upp denna begränsning som ett sätt att hålla ned antalet fonder totalt sett och skriver: ”De fonder som pensionsspararna alltid bör ta ställning till är fonder som består av svenska och globala aktier samt svenska respektive utländska räntebärande värdepapper. Det bör därför vara tillräckligt med fyra
fonder för att sätta samman en väldiversifierad fondportfölj.” (Sidan 171)
Men därmed finns en olöst konflikt mellan utbudet av högriskfonder (som utredningen inte vill begränsa) och begränsningen till fem fonder. I dag finns 5 Indienfonder, 34 IT-fonder, 12 Kinafonder, 8 Latinamerikafonder och 7 Rysslandfonder hos PPM. Det är rimligt att placera en liten andel av pensionssparandet i denna typ av fonder – men inte ett genomsnitt på 20 procent. Riskspridningen skulle helt klart kunna bli bättre med många fonder, då blir det även möjligt att sprida sig på flera förvaltare från samma kategori som har olika strategi. Samtidigt finns förstås ett behov av att hålla PPM-valet enkelt. En rimlig kompromiss vore att tillåta portföljer med upp till tio fonder.
Bra förslag
Totalt sett är ändå PPM-utredningens förslag sansade och väl genomtänkta. Efter fem år är det dags att förbättra PPM utan att överreagera på de problem som har uppstått. Dessutom är det uppenbart att utredningen är medveten om att de fem riksdagspartier som stod bakom ”genomförandegruppen” 1998 fortfarande vill ha en bred överenskommelse om pensionerna. Därför är det nog klokt att fokusera på de förbättringar som alla tycker vore bra.
Nu återstår remissbehandling under tre månader och diskussioner mellan de fem riksdagspartier som står bakom pensionssystemet (socialdemokraterna plus de fyra borgerliga). En ny lag kommer troligen att beslutas innan nästa sommar, men träder nog inte i kraft förrän januari 2007.
