Därefter har intresset varit stort från både journalister och läsare, så jag ägnar veckans krönika åt ämnet. Jag vill peka på tre frågor som måste besvaras för att få rätt perspektiv på fondavgifterna, samt ge tre förslag på hur fondspararna kan ges bättre information.
Fast allra först vill jag påpeka att tidpunkten är oväntad, men bra. För tre-fyra år sedan var debatten om fondavgifterna
het, för efter börsraset var många upprörda över att de betalade höga avgifter trots att sparkapitalet minskat i värde. Men de tre senaste årens börsuppgång har gjort att de flesta fondsparare är nöjda och glada. Egentligen borde de förstås vara mer upprörda i dag, eftersom avgifterna tas i procent av förvaltat kapital och därmed har fondbolagens intäkter ökat kraftigt de senaste tre åren.
Här har dock Björn Wilke ett helt annat perspektiv: ”Procentuella avgifter, som tas ut i alla väder, väger allt tyngre när värdetillväxten för fonden blir svagare.” Han sätter avgiften i relation till fondens avkastning och menar att det känns bättre att betala mycket till fondbolaget om fonden har stigit kraftigt. Spontant kan det verka rimligt, men svaren på mina tre frågor ger ett mer genomtänkt perspektiv.
Fråga 1: Vad betalar du för?
Mitt perspektiv är att fondspararen i första hand betalar för bekvämlighet och kostnadseffektiv administration. Det går att köpa motsvarande aktier eller andra värdepapper själv (att få fondens senaste rapport med en lista på innehav är gratis), men det vore krångligt och för de flesta skulle det bli dyrare. Inte alltid dock, att köpa egna aktier på Stockholmsbörsen är numera enkelt och billigt, särskilt via internetmäklare. Det är sedan både tur, skillnader i förvaltningsstil och skicklighet som avgör om resultatet blir bättre eller sämre än börsindex, vare sig jag köper egna aktier eller låter en fondförvaltare välja aktier.
Om jag väljer att spara via en fond, så kan jag dessutom normalt välja mellan många olika fonder av samma typ. Rent logiskt borde jag därmed välja den fond i en kategori som har lägst förvaltningsavgift, om jag inte tror att en annan förvaltare kommer att lyckas bättre med avkastningen, eller ge bättre service på annat sätt. Dessutom är det därmed helt rimligt att avgiften tas som en fast procent av förvaltat kapital, eftersom det främst är administrationen jag betalar för. Kostnaden i kronor ska alltså vara ungefär lika stor, oavsett om avkastningen blir hög eller låg.
Och experterna är så vitt jag vet överens om att det är allokeringen (valet av aktiemarknad eller fondkategori) som främst avgör avkastningen (inte aktieurvalet). Och allokeringen sköter ju även fondspararen själv.
Björn Wilke har ett annat perspektiv, verkar det som. Han anser att fondspararen betalar för att få hög avkastning. Alltså ska avgiften ses i relation till avkastningen och om avkastningen blir låg eller negativ, då är fonden dyr. Därmed är det dags för nästa fråga.
Fråga 2: Vem skapar avkastningen?
Svaret beror på var pengarna hade hamnat annars, om de inte hade blivit placerade i just denna riskabla fond (med risk menar jag att det finns en osäkerhet om investeringen kommer att ge vinst eller förlust). För att det ska vara rimligt att hävda att det är fondförvaltaren som ensam har ansvaret för avkastningen, så måste alternativet vara att pengarna annars hade placerats riskfritt, på ett bankkonto eller i en kort räntefond. Men så är det förstås inte – det finns många andra aktiefonder och det går som sagt även att köpa egna aktier direkt.
Mitt perspektiv är att fondspararen kunde ha valt en annan fond, med en annan inriktning men med ungefär lika hög risk. Därmed är det fondspararen själv som i första hand har skapat avkastningen genom sitt val av fond – ett val som ofta innebär att pengarna placeras på en viss marknad eller i en viss bransch (kanske en Sverigefond eller en IT-fond). När pengarna väl är i fonden måste förvaltare köpa en viss typ av aktier.
Och därmed är det bara om fondens avkastning är bättre än andra fonder av samma typ, som det är förvaltarens förtjänst. Resultatbaserade avgifter, som beror av fondens avkastning (kallas ibland ”performancerelaterade”), borde därför bara tas ut på den avkastning som överstiger avkastningen hos andra fonder av samma typ, eller ett rättvist jämförelseindex. I dag tar dock många, särskilt hedgefonder, betalt för all avkastning som överstiger den riskfria räntan.
Fråga 3: Vilka är nackdelarna med resultatbaserat?
Många fondsparare lockas ändå av resultatbaserade avgifter, de tycker att dessa är mer rättvisa eller ger förvaltaren bättre stimulans. För fyra år sedan när denna debatt hettade till förra gången påpekade jag nackdelarna (se ”Resultatbaserade avgifter ger många problem”).
En sammanfattning är att resultatet blir: (a) dyrare – både ett faktum när man granskar de fonder som finns och teoretiskt rimligt eftersom risktagandet för fondbolaget ökar. (b) ökat risktagande – eftersom förvaltarna frestas att ta ut svängarna, de tjänar grovt de år de har tur och delar inte förlusterna under dåliga år. (c) orättvist – om avgiften tas ur fonden missgynnas de som investerat när andelskursen varit hög. (d) ökat krångel – när avgiften tas ut individuellt görs det via extra utdelningar, som dels kostar att hantera, dels medför att andelskursen inte längre speglar utvecklingen.
Tre förslag
I grunden har nog ändå Björn Wilke och jag samma syn, nämligen att många fondsparare borde bli mer medvetna om hur mycket de betalar i onödan till storbankerna. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare (till exempel i ”Lova att byta fond” och ”Passa på att lämna storbankernas fonder”). Men jag tror att det behövs mer konkreta åtgärder för att väcka de som sover – här är tre förslag:
(A) Inför en regel att fondernas årsrapporter ska innehålla ett längre perspektiv även på avgifterna. I dag finns avkastningen redovisad långt tillbaka, ofta både 5 och 10 år. Självklart skulle det gå att även visa hur mycket avgifter som tagits ut, riktigt intressant vore att ställa de totala avgifterna i kronor under 5 år eller 10 år mot den totala nettoavkastningen i kronor under samma period. Som jag tidigare påpekat gav det totala fondsparandet i Sverige under perioden januari 1998 till december 2003 noll till spararna (Just det, 0 kronor) och 45 miljarder till fondbolagen (se ”Sex förlorade år”).
(B) Tvinga fondbranschen att skicka en räkning till kunden varje år. Så är det i andra branscher, man får en faktura även om betalning sker med autogiro. Detta förslag fick jag av ett par uppsatsskrivande studenter förra året – först tyckte jag det verkade orealistiskt, men kravet att redovisa kostnaden i kronor och ören någonstans i det finstilta i årsbeskedet finns ju redan. Särskilt bra vore om kravet även gäller fondsparande via pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar, som i dag inte alls behöver redovisa vad fonderna kostar.
(C) Inför ett krav att de som säljer fonder måste informera skriftligt om den totala kostnaden för olika alternativ under den förväntade spartiden. Denna idé fick jag förra veckan när jag träffade Stig Tegle på Riksrevisionen, han förslog termen ”effektiv fondavgift” (som skulle motsvara kravet att informera om ”effektiv ränta” på konsumentkrediter). Den nya rådgivarlagen som trädde i kraft förra sommaren innebär redan ett krav att ställa frågan hur lång spartiden är, vilket ger underlag för att ge en prognos om den totala kostnaden under spartiden. Här på Morningstar finns denna tjänst sedan många år i ett enkelt verktyg som heter ”Kalkyl” (länk ovan till vänster).
Historik
För att knyta ihop resonemanget behövs lite historik. I början på 1990-talet hade fondbolagen en köpavgift vid insättningar, samt en årlig avgift i procent av förvaltat kapital. Köpavgiften var dimensionerad för att täcka kostnaderna för marknadsföring, rådgivning och administration av affären. Årsavgiften skulle täcka den löpande förvaltningen.
Kunderna ogillade ofta köpavgifterna, eftersom de innebär att ”köpa grisen i säcken” (man vet inte i förväg vilken kvalitet som förvaltningen får och därmed inte hur länge pengarna kommer att stanna i fonden). Därför började allt fler fondbolag i Sverige konkurrera genom att ta bort sina köpavgifter. Istället höjdes dock årsavgifterna och i praktiken innebar det ökade kostnader för fondspararna eftersom de högre årsavgiften även tas ut av dem som innan ändringen betalat en köpavgift. Utomlands finns dock köpavgifterna ofta kvar.
Fortfarande tas den årliga förvaltningsavgiften normalt i procent av förvaltat kapital, vilket betyder att förvaltaren får lika mycket betalt oavsett om fonderna har gått bättre eller sämre än andra liknande fonder. Stiger fonden i värde får förvaltare förstås mer betalt, eftersom årsavgiften är en fast procent av kapitalet. Men en värdeminskning är mer kännbar för andelsägaren än för fondbolaget, för andelsägaren gör en förlust medan fondbolaget endast får en minskad intäkt.
Börsnedgången under 2001 och 2002 gjorde därför att många började ifrågasätta om det var rimligt att betala samma fondavgifter oavsett fondens resultat. Vissa nya fonder, särskilt hedgefonder, lockade kunder med att de istället främst tar ut resultatbaserade avgifter. Fortfarande är det dock en liten andel bland fonderna som har resultatbaserade avgifter, vilket visar att kunderna inte är särskilt intresserade och/eller att fondbolagen ogillar dem.
Dagens metod den bästa
Min slutsats att det ska finnas frihet för fondbolagen att välja hur de vill ta betalt. Men för en normal fondsparare tycker jag att dagens mest populära metod, enbart en fast procent av förvaltat kapital, är den bästa. Det som återstår är att informera bättre om vad detta innebär för kunderna i kronor, under hela spartiden (mer om detta i ”Paradox när spartiden växer”).
