”Nästan ingen vill vara kapitalist” är Johan Wiklunds budskap, om jag omformulerar det lite. Och jag håller med, det är uppenbart att de allra flesta svenskar vill slippa ett ökat ansvar, samt att fritid och konsumtion har blivit allt mer prioriterat i Sverige. De jobb som lockar mest är därför de där man får betalt för något som från början var ett fritid
sintresse, som idrott och musik.
(1) Alltför få vill ägna sitt liv åt att bygga upp ett företag. Utbudet av specialinriktningar på gymnasieskolorna bekräftar att de typer av karriär som främst lockar dagens ungdomar finns inom idrott, musik, media och kultur. Vi svenskar föredrar dessutom den inkomsttrygghet som en vanlig anställning ger. Att bli arbetsgivare ger stora risker och tråkigt pappersarbete.
(2) Alltför få har ett tillräckligt startkapital. Plus att de som idag har en förmögenhet normalt föredrar riskspridning. Att spara i fonder är det moderna sättet att förvalta ett kapital. Pengarna sprids på många stora börsnoterade företag – gärna i många olika länder och branscher – och ger enligt modern portföljteori samma förväntade avkastning som att satsa allt i ett eget företag. Chansen till riktigt hög avkastning blir mindre, men även risken att förlora stort minskar.
Johan Wiklund nämner att det är många som inte klarar kravet på ett aktiebolag, ett startkapital på 100.000 kronor. Fast samtidigt är det förstås sällan möjligt att starta ett riktigt företag med bara hundra tusen. Det krävs normalt mycket mer för att ha råd att skapa en produkt eller tjänst, anställa kompetent folk och synas på marknaden. För 60 år sedan gick det att starta med ”två tomma händer” och bygga upp företag som Ikea och H&M. Då var stora delar av omvärlden förstörd av andra världskriget. Men i dag är ekonomin global, stordrift sprider sig till allt fler branscher och konkurrensen är allmänt mycket hårdare. Lösningen är därför knappast fler egenföretagare som startar i liten skala.
Kapitalister från finansbranschen
Framtidens kapitalister tror jag snarare kommer från finansbranschen. Argumenten finns i en bok som jag nyligen läst: ”Finansvärldens människor” av Peter Norberg (Studentlitteratur, 234 kronor, länk ovan till höger). Först vill jag dock varna att denna bok är onödigt lång, på grund av upprepningar och utvikningar. Dessutom är den slarvigt redigerad och analysen störs ibland av löst tyckande. Beskrivningen av svenska börsmäklare och fondförvaltare bygger på tolv intervjuer, varav bara tre med fondförvaltare. Men ändå är jag djupt fascinerad av det historiska perspektivet.
”Finansvärldens människor” har fyra delar. Del ett berättar allmänt om finansmarknaden. Del två berättar om de människor som arbetar på Stockholms finansmarknad i dag och deras ”mentalitet”. Del tre ger det historiska perspektivet, hur kalvinismen på 1600-talet skapar förutsättningarna för dagens kapitalister och modern kapitalförvaltning. Del fyra binder ihop historien med dagens finansmarknad och visar att arvet från puritanerna på 1600-talet fortfarande går att spåra bland nyrika börsmäklare i dag.
Boken har givit mig ett nytt perspektiv, ett historiskt djup. Den hjälper till att ge svar på ett par frågor som jag tidigare trott saknar logiska svar:
Varför fortsätter vissa att jaga mer pengar när de har uppnått en miljard? Joakim von Anka blir aldrig nöjd, fortsätter kämpa för att få mer pengar, samlar guldmynt i gigantiska kassavalv och saknar andra mål än att öka sin förmögenhet. För 100 år sedan var denna typ av beteende vanligt, men jag tror att det är svårbegripligt för de flesta som är födda efter 1950 – och ”dagens ungdom” ser det som absurt.
Förklaringen till jakten på fler miljarder är enligt Peter Norberg ett arv från det religiösa tänkande som växte fram först inom kalvinismen på 1600-talet och senare inom olika frikyrkor: Guds utvalda är framgångsrika redan under jordelivet och framgången mäts i pengar. Denna ”mentalitet” har levt kvar i finansbranschen, trots att de flesta (åtminstone i Sverige) numera saknar det religiösa målet.
Varför jobba 60-70 timmar per vecka om man redan är rik? Även detta är enligt Peter Norberg ett arv från kapitalismens barndom, då puritaner jobbade hårt och hade en anspråkslös fasad utåt. Finansbranschens har till stor del formats av värderingarna i marknadens centrum, först London och sedan New York. Och de nätverk som bildades av religiösa puritaner var de mest framgångsrika. Efterföljare här i Sverige är till exempel de tre första generationerna i familjen Wallenberg, som betonade arbete, flit och sparsamhet.
Mentaliteten inom en bransch ändras mycket långsamt, vilket beror på att de unga människor som tillkommer tvingas att lära sig och acceptera det tänkande som finns bland de äldre. De som inte anammar mentaliteten trivs inte, eller blir utstötta.
Fondförvaltare, aktieanalytiker och börsmäklare – bland dem finns många av framtidens kapitalister. Orsaken är inte så mycket att de ofta tjänar tillräckligt många miljoner för att kunna starta egna företag, utan främst att dessa yrken förstärker en kapitalistisk mentalitet. De lockar främst människor som är ovanligt hungriga på framgång, som formas och fostras av finansbranschen till att bli kapitalister.
Exempel finns sedan årtionden. Erik Penser förstås. Och Mats Qviberg, en börsmäklare som numera bland annat är VD för Öresund. Ett färskare exempel är Patrik Tigerschiöld som först var fondförvaltare hos SEB och numera är VD för Skanditek. Nu kan antalet öka snabbt, eftersom allt fler fondförvaltare startar egna hedgefonder med höga förvaltningsavgifter, vilket borde ge fler svenskar som har både viljan och kapitalet att bli de kapitalister Sverige behöver.
Xböcker Xförvaltare
NYCKELORD
