Jag har därför fått många läsarfrågor den senaste veckan om vilken typ av räntefond som är bäst. Särskilt undrar många om de borde byta till en realräntefond, eftersom dessa har givit högst avkastning de senaste åren.
Historiken vilseleder
Men för att välja rätt räntefond är det extremt viktigt att inse att den historiska avkastningen från olika typer av räntefonder ger en dålig prognos för den framtida avkastning
en. Ja, det är till och med så illa att om obligationer de senaste åren har givit högre avkastning än marknadsräntorna är i dag, så beror det på en räntenedgång som innebär att den framtida avkastningen samtidigt har sänkts.
Orsaken till att historiken lätt vilseleder är paradoxalt nog att obligationer ger ett löfte om en fast ränta fram till ett förutbestämt slutdatum. Ett tydligt exempel är statsobligation 1037 som återbetalas i augusti 2007. Från början gav denna obligation en ränta på 8 procent per år, men i dag är marknadsräntan för de kommande två åren nere i 2,2 procent. Effekten är att 1037 i dag kostar mer än det nominella belopp som kommer att återbetalas om två år, lika mycket dyrare som skillnaden mellan den utlovade räntan på 8 procent och dagens marknadsränta. Det betyder att obligation 1037 fram till i dag har givit en högre ränta än 8 procent, men från i dag till augusti 2007 kommer den bara att ge 2,2 procent per år.
Morningstar har tre kategorier för fonder som placerar i räntepapper i svenska kronor: korta räntefonder finns i "Ränte, SEK Penningmarknad", långa räntefonder finns i "Ränte, SEK obligationer, lång" och "Ränte, SEK obligationer, medellånga".
Vilken typ av räntefond som ger lägst risk beror på spartiden. Orsaken är att den stora risken på kort sikt är stigande räntor, medan risken på lång sikt främst är ökad inflation. Om du behöver pengarna om ett eller två år, så är det bara korta räntefonder som säkert ger en positiv avkastning. Om du däremot sparar på längre sikt, så är det bara realräntefonder som skyddar mot ökande inflation.
För ett år sedan skrev jag ”Sverigetro avgör valet av räntefond” där jag förklarar sambandet mellan räntor och avkastning samt de risker som finns med långa räntefonder (länk till höger).
I slutet av krönikan skrev jag att jag trodde på en stark utveckling för svensk ekonomi, vilket borde ge ökad inflation, så därför rekommenderade jag korta räntefonder. Det var fel. Inflationen har istället minskat och långa räntefonder har fortsatt att ge högre avkastning. Fast jag har haft rätt tidigare (till exempel för tre år sedan, se ”Långa räntor normalt bättre”) och ju längre ner de långa räntorna sjunker, desto större risk är det för bakslag framöver.
Korta räntefonder ger under 2 procent
Korta räntefonder investerar på penningmarknaden (löptid under ett år) och motsvarar i princip ett bankkonto. De har bara givit 3 procent per år de senaste tre åren och det närmaste året ger de under 2 procent avkastning. Besluten tas av riksbanken, som i april 2004 sänkte sin styrränta, reporäntan, till rekordlåga 2,0 procent. Sedan dess har de flesta trott att detta var den absoluta botten och att ökad tillväxt i svensk ekonomi skulle göra att riskbanken i år skulle börja höja räntorna. Men den senaste veckan har allt fler experter ändrat sig och spår att det kommer ytterligare sänkningar under sommaren, vilket bland annat beror på att arbetslösheten fortsätter att vara hög. SEB är mest pessimistiska om utvecklingen i världsekonomin och spår att riksbanken sänker till 1,50 procent redan i juni.
På riksbankens senaste sammanträde den 28 april beslöt direktionen dock att lämna reporäntan oförändrad, trots att inflationen i Sverige mätt med KPI är fortsatt låg (i mars jämfört med ett år tidigare var den bara 0,1 procent). Riksbanken räknar med att inflationen kommer att stiga nästa år och att den på ett par års sikt når riksbankens mål att inflationen ska ligga mellan 1 och 3 procent.
Långa räntefonder ger mindre än 3 procent
De senaste tre åren har långa räntefonder i snitt givit en avkastning på 8 procent per år. Men långräntorna är i dag bara ungefär 3 procent, vilket alltså sätter snäva gränser för den framtida avkastningen. En fond som köper obligationer med riktigt lång löptid kan tillfälligt tjäna bra om räntorna skulle sjunka ytterligare, men riskerar samtidigt dramatiska förluster om inflationen plötsligt stiger.
Risken för ökad inflation finns alltid, men den som investerar i långa obligationer får i genomsnitt betalt för att ta denna risk (detta motsvaras av att villaägare normalt betalar mer om de lånar till bunden ränta). Plötsliga ränteökningar kommer med jämna mellanrum, senast detta hände var åren 1994 och 1999. Problemet i dag är att skillnaden mellan korta och långa räntor är liten samtidigt som räntorna är rekordlåga.
Anta att inflationen i Sverige nästa år stiger till 3 procent. Det är fortfarande en låg inflation historisk sett, men riksbanken skulle troligen svara med att höja de korta räntorna till omkring 5 procent. Hur mycket de långa räntorna skulle stiga beror på många faktorer, men rimligt är att även de klättrar till minst 5 procent. Det skulle betyda att obligationsfonderna under ränteökningen faller i värde (eftersom det blir mindre värt att få dagens låga ränta) med 5-10 procent beroende på hur lång snittlöptid deras innehav har.
Realräntefonder bättre om inflationen stiger
En möjlig räddning är att välja den speciella typ av långa räntepapper som ger en fast ränta (realräntan) plus kompensation för inflationen – realobligationer. Men på kort sikt är risken samtidigt stor att realräntan stiger, vilket skulle slå hårt eftersom löptiderna på dessa papper är ovanligt långa. Dessa räntefonder ger därför högst risk på kort sikt (se ”Annorlunda risk med realräntefond”).
De har som sagt varit vinnare de senaste tre åren, högst har avkastningen varit från Skandia Realräntefond, hela 11 procent per år. Fast det beror på en dramatisk omvärdering – realräntan har minskat mer än två procentenheter, vilket inte kan upprepas – och med dagens obefintliga inflation ger realobligationer framöver under 2 procent per år. För några år sedan låg realräntorna kring 4 procent per år och även om många experter då trodde att realräntorna skulle sjunka, så var det nog knappast någon som trodde att de skulle falla till dagens nivå kring 1,7 procent per år.
Frågan är om det är rimligt på sikt att sparande ger så låg avkastning. I dag finns ett överskott av sparande i världen, men framöver kommer allt större grupper att gå i pension i de rika länderna, vilket talar för att de yngre som om 5-10 år avstår från att konsumera kommer att få högre räntor. En så låg realränta som 1,7 procent borde på sikt leda till att konsumtionen blir för stor och att inflationen ökar kraftigt. Men i så fall ger realobligationer bättre avkastning än vanliga obligationer, vilket kanske förklarar varför de är så populära i dag.
Öka andelen korta
Valet av räntefond beror alltså på spartid och vad man tror om framtiden. Alla alternativ kommer dock att ge låg avkastning, eftersom marknadsräntorna är så låga. Mitt köptips är att öka andelen korta räntefonder i både kortsiktigt och långsiktigt sparande.
Anledningen är att jag tror att inflationen på sikt kommer att öka och att aktiebörserna kommer att falla det närmaste året. Korta räntefonder är därmed det enda som garanterat inte faller i värde. Och när väl räntorna har stigit och börserna fallit, då kommer ett bättre tillfälle för den långsiktiga spararen att investera, både i långa obligationer och i aktier.
