Själv var jag i fjällen och åkte skidor. Men väl tillbaka på kontoret väntade flera läsarbrev med frågor om Phoenix och om risken att något liknande inträffar i en svensk fond. Jag ägnar därför veckans krönika åt detta.
Tyska media uppger att totalt 600 miljoner euro har försvunnit ur Phoenix, nästan 75 procent av hela kapitalet. Phoenix Kapitaldienst ä
r en speciell typ av tyskt bolag, där investerare har satt in pengar för förvaltning, men till skillnad från ett normalt aktiebolag så har de inte haft rätt att rösta för sina aktier eller få information via detaljerade årsredovisningar. Och till skillnad från en normal värdepappersfond (de fonder som finns här på Morningstar) så har tillgångarna inte kontrollerats av ett förvaringsinstitut. Bästa svenska motsvarighet verkar vara diskretionär förvaltning hos en börsmäklare.
Skydd för svenska fondsparare
De flesta svenska fondsparare vet nog inte vilket skydd deras pengar har om en värdepappersfond skulle råka i problem. Här är därför en kort sammanfattning:
En värdepappersfond registrerad i Sverige är en separat juridisk enhet, så tillgångarna i fonden berörs inte om fondbolaget eller förvaringsinstitutet skulle få ekonomiska problem eller gå i konkurs. Det är bara värdeminskning hos fondens innehav av värdepapper som kan orsaka förluster för fondspararen.
Fondens tillgångar administreras alltid av ett förvaringsinstitut, som enligt lagen har en strikt skyldighet att bevaka fondspararnas intressen och kontrollera att fondbolaget följer lagen och fondbestämmelserna. Hos de stora bankerna ingår fondbolag och förvaringsinstitut i samma koncern, medan mindre svenska fondbolag nästan alltid anlitar SEB som förvaringsinstitut. Alla fondens betalningar måste då gå genom SEB och alla tillgångar kontrolleras av SEB.
Enligt föreskrifter från finansinspektionen ska svenska fondbolag ha ett betydande eget kapital och vissa dessutom en ansvarsförsäkring. Man kan dock tänka sig att en stöld eller ett svindleri skulle vara så stort att dessa inte täcker förlusterna. Så vitt jag vet finns inget svenskt fall som liknar Phoenix. Men här är fyra hypotetiska exempel på vad jag tror kan ha skett i Phoenix och vad jag tror resultatet skulle bli i Sverige.
Fyra exempel
1. Förvaltaren har dolt misslyckad strategi. För att nå hög avkastning som skulle locka många nya kunder har förvaltaren satsat hårt på en investering med extremt hög risk. När den misslyckas fuskar förvaltaren med fondens bokföring och rapporterar andelskurser där investeringen ligger kvar med ett högt värde. Efter ett halvår upptäcker förvaringsinstitutet detta och förvaltaren får sparken.
Resultatet för fondspararna beror på när de köpte andelar. De som investerade innan misslyckandet kompenseras inte, så länge fonden har följt sina fondbestämmelser, de har helt enkelt investerat i en fond som utvecklats dåligt. De som investerat under det halvår som andelskursen varit för hög kompenseras av fondbolaget. Om fondbolaget inte har råd och går i konkurs, så är min tolkning av lagen att förvaringsinstitutet tvingas ersätta fondspararna, eftersom förvaringsinstitutet har misslyckats med att säkerställa en korrekt andelskurs.
2. Förvaltaren har köpt till överpris. Förvaltaren har en bulvan som systematiskt köper aktier med låg omsättning och när förvaltaren driver upp deras börskurs med en stor order så säljer bulvanen med vinst till fonden. När aktiekursen sedan backar får fonden en dålig utveckling.
Om detta svindleri upptäcks, så blir resultatet för fondspararna rimligen att fondbolaget måste kompensera fonden, eftersom förvaltningen inte skett ”uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse” (fondlagen, 4 kap 2 §). Men om fondbolagets kapital och dess försäkring inte räcker för att täcka förlusten så är det värre, för förvaringsinstitutet har inte ansvar att kontrollera börshandeln och är därmed juridiskt sett oskyldigt. Finansinspektion och revisorer borde väl ha stoppat denna typ av systematiskt dåliga affärer, men klarar sig nog utan skadestånd. Då återstår kanske bara att hoppas att det går att få ut skadestånd direkt från förvaltaren och bulvanen.
3. Förvaltaren har dumpat dåliga affärer i fonden. Förvaltaren har en bulvan hos en mäklarfirma. Varje dag gör bulvanen ett stort antal affärer och när dagen närmar sig sitt slut rapporteras de dåliga affärerna som fondens affärer, medan bulvanen och förvaltaren privat behåller de bra affärerna.
Resultatet för fondspararna, om detta svindleri upptäcks, borde också bli att fondbolaget måste kompensera fonden. Men i detta fall tycker jag att även förvaringsinstitutet borde ha ett betydligt större ansvar än i exempel 2 att kontrollera fondens transaktioner och upptäcka svindeln.
4. Förvaltaren har rapporterat falska innehav till förvaringsinstitutet. Ytterligare en variant på svindel är att förvaltaren har en medhjälpare som antingen levererar falska värdepapper eller skickar falska notor till förvaringsinstitutet. De pengar som betalas ut slussas till svindlarnas konton. Förfalskningarna borde upptäckas ganska snabbt, men då kan pengarna vara långt borta.
Resultatet för fondspararna är troligen att förvaringsinstitutet måste kompensera fonden, även om inte fondbolaget klarar att göra det. Förfalskningarna borde förstås ha upptäckts direkt.
Bra skydd upp till 1 miljard
Slutsatsen av dessa exempel tycker jag är att svenska fondsparare har ett bra skydd mot olika typer av stöld och svindleri. Det som är oklart är hur långt förvaringsinstitutets ansvar sträcker sig om underskottet i en fond är så stor att fondbolaget inte klarar att ersätta den. Jag har talat med ett par av juristerna hos SEB och de menar att svaret både beror på hur fondlagen tolkas och på vilka affärsmässiga beslut bankens ledning tar. Men det är omöjligt att få säkra svar på hypotetiska frågor.
Min gissning är att så länge beloppet är under en miljard kronor så har SEB mer att vinna på att direkt täcka underskottet, även om bankens jurister anser att förvaringsinstitutet är oskyldigt. Det skulle stärka bankens varumärke, stärka relationen med de mindre fondbolagen, samt stärka allmänhetens förtroende för fonder som sparform. Uppskattningsvis tjänar SEB ungefär 100 miljoner per år på att vara förvaringsinstitut åt externa svenska fondbolag. Men skulle förlusten vara ännu mycket större och juristerna anser att förvaringsinstitutet är oskyldigt, så kanske SEB istället väljer att ta strid i domstol och riskerar sin roll som det ledande förvaringsinstitutet i Sverige.
Risken finns alltså tyvärr att ett svenskt bedrägeri som liknar Phoenix – där förlusten preliminärt har uppskattats till motsvarande 5,5 miljarder kronor – inte skulle ersättas. Men mina fyra exempel ovan visar att förvaringsinstitutet i de flesta fall skulle vara ersättningsskyldigt. Och i de fall som hamnar utanför – till exempel manipulerade börskurser i exempel 2 – tvivlar jag på att underskottet kan komma upp i miljardbelopp.
