Jag skriver ganska ofta om fondernas avgifter, förra året var det 7 av 43 krönikor som hade med ”Avgifter” som nyckelord i vårt arkiv. Men varje gång är det någon speciell aspekt, jag har faktiskt aldrig skrivit något allmänt om hur stor vikt skillnader i förvaltningsavgift bör ha vid valet av fond. Därför gör jag det nu.
Fondbranschen påstår ofta att man helt ska strunta i avgifterna, eftersom den avkastning som
fonderna rapporterar är beräknad efter avdrag för förvaltningsavgift och övriga kostnader i fonden: ”Så länge en fond har givit högre nettoavkastning än en annan, så spelar avgiften ingen roll.” Men tyvärr är sambandet mellan historisk och framtida avkastning mycket, mycket svag – det finns en svag tendens att framgångsrika förvaltare fortsätter att lyckas bra, men när det gäller fondtyp finns samtidigt en tydlig tendens att förra årets vinnare ofta blir nästa års förlorare.
Det enda som är helt säkert när det gäller fonder är att miljardbelopp försvinner varje år i avgifter. Jag har tidigare påpekat att under perioden från januari 1998 till december 2003 (tre bra år, tre dåliga) så betalade svenska folket sammanlagt ungefär 45 miljarder kronor i avgifter, medan avkastningen som blev kvar till fondspararna efter att avgifterna var dragna summerar till ganska exakt noll. Och då ingår även den positiva avkastningen i räntefonder, aktiefonderna förlorade pengar under denna sexårsperiod (läs mer i ”Sex förlorade år”, länk till höger).
Paradox
Du som har följt min rådgivning har nog samtidigt märkt att jag till stor del struntar i avgifter, och fokuserar på vilka fondkategorier jag tror blir vinnare och vilka förvaltare som visat störst skicklighet i varje kategori. Förklaringen är att det finns en paradox när det gäller avgifter, på kort sikt är de helt ointressanta, på lång sikt är de helt avgörande.
Ett exempel för att förklara: Om du investerar 100.000 kronor i en aktiefond som har en årlig förvaltningsavgift på 1,5 procent så är kostnaden per dag bara 4 kronor. Samtidigt är det vanligt att fonder svänger i värde 1 procent eller mer per dag, så avkastningen kan lätt bli 1000 kronor på en enda dag, plus eller minus.
Men om spartiden är 20 år istället för en enda dag, då är relationen annorlunda. Med ett försiktigt antagande om en bruttoavkastning på 6 procent per år hinner kapitalet växa till 196.000 kronor, efter förvaltningsavgift och skatt. Samtidigt har totalt 49.000 försvunnit i förvaltningsavgift. Fondbolaget har tagit nästan halva det ursprungliga kapitalet.
Om årsavgiften sänks till 0,5 procent så blir resultatet att kapitalet på 20 år växer till 233.000 efter avgift och skatt och summa avgifter blir 18.000 kronor (prova gärna själv i vår ”Kalkyl” i menyn till vänster). Notera att resultatet förbättras mer än avgiften minskar, på grund av ”ränta på ränta”-effekten.
Paradoxen är alltså att så länge spartiden är dagar, veckor eller månader – då är det helt avgörande att välja rätt förvaltare och/eller rätt marknad. En eller ett par extra procent i årlig förvaltningsavgift spelar ingen roll. Men när spartiden är år eller årtionden, då är låga årsavgifter helt avgörande för ett bra slutresultat. På lång sikt är det nämligen liten skillnad mellan olika aktiemarknader och billiga indexfonder överträffar majoriteten av de dyra aktivt förvaltade aktiefonderna.
Breda majoriteten tjänar på indexfonder
En liten grupp bland fondspararna är aktiva och byter ofta fonder till dem som just nu har framgångsrika förvaltare och/eller investerar på marknader som stiger kraftigt. Det är normalt denna lilla grupp jag skriver för, eftersom det är främst de som läser vad jag skriver. Men den breda majoriteten svenska fondsparare stannar många år i samma fond och i mina råd till dem fokuserar jag på att hålla ned kostnaderna (vilket syns i mina förslag till PPM-portföljer).
Dock är det vikigt att tänka på att de allra billigaste aktiefonderna, indexfonder som passivt investera med samma fördelning som ett börsindex, fungerar bättre i vissa kategorier. Bäst är det för investeringar i Europa och USA, sämst på tillväxtmarknader i Asien och Östeuropa (se ”Välj indexfond på rätt marknad”). Däremellan, till exempel för investeringar på Stockholmsbörsen, är en bra lösning att blanda – lägg hälften i en billig indexfond och hälften i en liten fond med duktig förvaltare.
Totalt skulle svenska folket helt klart tjäna på att byta till fonder med lägre avgifter. Tydligast gäller det räntefonder, där tyvärr verkligheten är att storbankernas räntefonder är både störst och dyrast. Men även bland aktiefonderna är det märkligt nog så att de stora i snitt är dyrare, trots att förvaltare rimligen kan göra ett bättre jobb så länge fonden är liten och lättrörlig (se ”Små svenska fonder billigast”, länk ovan till höger).
