Per den sista december 1995 hade Generalindex räknats om till en ny startpunkt på 100, så det var häpnadsväckande med en uppgång på 300 procent på bara fyra år och två månader (40 procent per år, med ränta på ränta).
Brant upp i 5 månader
Fast bara fem månader tidigare, i oktober 1999 pendlade Generalindex kring 230, så den andra halvan av uppgången (den slutliga uppblåsningen av bubblan) var mycket bra
nt. Men även från januari 1996 till oktober 1999 var snittavkastningen hela 25 procent per år. I dag drygt fem år senare är det uppenbart att många tillväxtaktier (främst inom sektorerna IT, media och telekom men även i företag som Skandia) var kraftigt övervärderade redan i oktober 1999.
I går kväll slutade Generalindex på 235, samma nivå som i oktober 1999. Man skulle alltså kunna dra slutsatsen att aktiekurserna i allmänhet är desamma idag som då. Men det är helt fel, de aktier som då var kraftigt övervärderade har långt kvar upp, Ericsson är det mest välkända exemplet. Aktiekursen har (justerat för splitt och nyemission) gått från 40 kronor i oktober 1999, till en topp på 160 kronor i mars 2000, ned till en botten på 4 kronor i oktober 2002 och i dag ligger aktiekursen kring 20 kronor. Fortfarande behöver alltså Ericssons kurs dubblas för att komma tillbaka till nivån innan den slutliga uppblåsningen av IT-bubblan.
Men den breda majoriteten svenska aktier har högre kurs idag än de hade både i oktober 1999 och i mars 2000. Det gäller särskilt aktier i småbolag (med undantag av IT-aktier förstås), men även aktier i branscher som ansågs ha låg tillväxt då för fem år sedan. Till det bör man lägga utdelningarna, som i snitt har varit 3 procent per år. Inklusive utdelningar har Stockholmsbörsen stigit 17 procent sedan 1 oktober 1999 (gäller både SIX RX och SIX PRX).
Höga aktiekurser till april 2002
Många svenskar har dock en helt annan syn på börsutvecklingen sedan dess. Till exempel tror många att aktier i allmänhet är billiga i dag, därför att Generalindex är 41 procent lägre än toppen för fem år sedan. Och bilden av börsnedgången har också med tiden blivit förenklad till att det var en topp i mars 2000 och därefter nedgång under tre år fram till vändpunkten i samband med invasionen i Irak våren 2003.
Men verkligheten för den svensk som år 1999 redan hade sparat några år i en Sverigefond eller globalfond är snarare att värdet fortsatte att vara högt fram till början av 2002. Även sparandet i IT-fonder var fortfarande rejält på plus när jag i december 2001 skrev ”Varning för IT-fonder”. Och när jag skrev ”Omöjlig ekvation för USA” i början på april 2002 så var de flesta andra aktiekurser fortfarande höga. Men då började ett brant börsras som var över redan i oktober 2002. På bara sex månader föll värdet på svenska folkets sparande i aktiefonder med 40 procent. När jag för ganska exakt två år sedan skrev ”Mörkast timmen innan gryningen” (länkar ovan till höger) så var det svårt att övertyga människor att det var ett bra tillfälle att satsa mer i aktiefonder.
Många billiga i mars 2000
Många aktier var faktiskt (med facit i hand) ganska lågt värderade i mars 2000. Ett exempel är branscherna läkemedel och bioteknik, som fortsatte brant uppåt hela år 2000. Ett annat exempel på billiga aktier är skogsbranschen, som nådde sin topp först i början av år 2002 (då dollarn stod betydligt högre). Eller fastigheter, som kanske når sin topp först i år, fem år senare (se nedan).
Bland utlandsfonderna finns också många exempel på länderfonder som inte alls nått sina högsta noteringar år 2000 (till exempel Ryssland och Latinamerika). Ändrade valutakurser spelar också roll, världsindex räknat i dollar nådde toppen redan i slutet på mars men dollarn stärktes därefter mot den svenska kronan, så världsindex i kronor nådde inte toppen förrän fem månader senare, i början av september 2000.
Under 2001 fortsatte dollarkursen brant uppåt och det gjorde att räknat i svenska kronor så var världsindex fortfarande på samma nivå i början av juni 2001 som det var i början av mars 2000. Eller med andra ord, den svensk som sparade i en globalfond som följt världsindex hade 15 månader efter toppen för Stockholmsbörsen normalt inte upplevt något ras alls. Men en amerikansk placerare upplevde samtidigt att hans globalfond hade backat 20 procent under samma 15 månader (räknat i dollar). Topparna har alltså kommit vid olika tillfällen, beroende på aktiemarknad, bransch, samt i vilken valuta avkastningen räknas.
Rekordlåga räntor ger ny riskbubbla
Toppen i mars 2000 var dock tydlig för aktier inom IT och telekom, därefter pös luften ur bubblan i tre års tid. Det är omöjligt att veta hur mycket av den ekonomiska utvecklingen i dag som beror på effekterna av IT-bubblan, men en tydlig orsakskedja är ändå att när investeringarna i telekom och IT kollapsade så uppstod överkapacitet även inom andra branscher, vilket gav prispress och låg risk för inflation. Centralbankerna kunde därför motverka lågkonjunkturen med rekordlåga räntor, som har hållit den privata konsumtionen uppe.
Men korta räntor på 2 procent här i Europa och fram till i november ännu lägre i USA har givit andra snedvridningar, främst en brant ökning av priserna på bostäder och andra fastigheter. Många varnar nu för en global fastighetsbubbla, som kan ge en betydligt värre kris än IT-bubblan när den spricker (se "Börskrasch när bostadsbubblan spricker", länk ovan till höger). Vi svenskar veta hur hårt fallande fastighetspriser slog mot ekonomin i början av 1990-talet och i Japan har effekterna varat ännu längre.
De mest pessimistiska nationalekonomerna varnar även för att rekordlåga räntor har skapat en bredare bubbla än fastigheter, nämligen att den globala efterfrågan på risk har nått en ohållbar nivå. Ett exempel är att skillnaden har krympt för mycket mellan räntan på riskfria statsobligationer och räntan på obligationer i företag med stor konkursrisk. Förr eller senare kommer räntorna att stiga kraftigt, och då kommer priserna på de flesta riskabla investeringar att rasa brant. Följderna kan bli en betydligt svårare chock för världsekonomin än IT-bubblan.
