Aktieobligationerna har blivit allt mer populära de senaste åren, trots att det rimligen är mycket svårt för en vanlig småsparare att avgöra vilken avkastning de troligen kommer att få.
En aktieobligation är nämligen ett paket som består av tre delar. Del ett är en nollkupongobligation, som garanterar att köparen får nominellt belopp tillbaka vid löptidens slut. Del två är en eller flera optioner, vars värde normalt är kopplat till utvecklingen hos ett eller flera börsindex. Om börsindex rör sig på ett visst sätt kan avkastningen bli hög, men denna del kan även bli helt värdelös. Del tre är en dold avgift, som fördelas mellan de som säljer optionerna och de som säljer paketen.
Envis kritik i Affärsvärlden
Om jag minns rätt var det våren 1993 som aktieobligationer började säljas på allvar i Sverige. Och jag minns väl den första kritiska artikeln jag skrev i Affärsvärlden, om en emission med uppenbart usla villkor från en liten fondkommissionär som hette Spectra (och fick sitt tillstånd återkallat av finansinspektionen förra året).
Minst en gång om året fortsatte vi i Affärsvärlden envist att kritisera produkten, främst för svårigheten att jämföra olika alternativ och vilseledande information om riskerna. I juni 1998 skrev jag om en uppsats vid Linköpings Universitet som visade att den dolda kostnaden i aktieobligationer var mellan 2 och 13 procent av investerat belopp (länk till höger). Men ingen reaktion alls kom från Finansinspektionen.
Sedan jag började på Morningstar sommaren 2000 har jag också jämfört fonder med aktieobligationer några gånger (länkar till höger). Varje gång har jag tydligt påpekat att ett stort problem med produkten är svårbegriplig information och att detta problem har ökat i takt med att de optioner som ingår blivit mer komplicerade. Men fram till förra veckan har, så vitt jag känner till, Finansinspektionen aldrig officiellt kritiserat någon enda aktieobligation.
Plötsligt hårda krav
Så förra veckan kom äntligen tung och väl underbyggd kritik. Finansinspektionens rapport 2005/1 ”Indexobligationer – en granskning av informationen till kunderna” påpekar en rad missförhållanden och ställer nu hårda krav, bland annat: (1) Exempel med avkastning skall uttryckas per år. (2) Exempel ska vara räknade efter avdrag för courtage. (3) Formuleringar som ”garanterad avkastning” och ”garantiprodukter” ska undvikas eftersom det inte finns någon extern garanti. (4) När avkastningen beräknas med metoder som kan vara svåra att förstå, bör det framgå hur dessa (till exempel genomsnittlig slutkurs under många kvartal) påverkar förväntad avkastning. (5) Kunderna bör ges tydligare information som underlättar en bedömning av inom vilket intervall avkastningen kan förväntas hamna. (6) Den dolda avgiften bör anges i informationsmaterialet.
Faktiskt är jag häpen. Först har Finansinspektionen gjort ingenting i tolv år och nu plötsligt hårda krav på förbättring. Särskilt de två sistnämnda kraven innebär en dramatisk förändring. Hittills har det varit accepterat att ge kunderna en glättad bild av möjligheterna att tjäna pengar och den dolda avgiften nämns normalt inte alls. Visst kan man tycka att kunderna ändå borde förstå att säljarna gärna överdriver fördelarna med sina produkter och att säljarna självklart tjänar pengar. Fast många kunder har nog trott att det courtage som tagits vid försäljningen är den enda avgiften.
Men för den som har läst den nya rådgivningslagen som trädde i kraft i somras är det uppenbart att det är hög tid att även aktieobligationer måste säljas med komplett information. Kraven på fondernas information har i många år varit mycket högre, till exempel måste fondbolagen rapportera varje år exakt hur mycket i kronor de tjänat på varje kund. De som säljer aktieobligationer har inte ens behövt berätta att det finns en avgift inbakad i paketet.
Enklare optioner enda bra lösningen
Men mest intressant blir vad som händer nu med informationen om förväntad avkastning. Finansinspektionen påpekar att historiska data har sina begränsningar och kan bli missvisande om de används på ett ogenomtänkt sätt. Jag har granskat många aktieobligationer genom åren och tyvärr är det allt fler emissioner som innehåller så krångliga optioner att enbart experter på optioner kan bedöma deras värde. Den enda bra lösningen tycker jag vore att enbart använda optioner som är lätta att jämföra med en normal aktieinvestering (som entydigt stiger i värde när börsindex stiger).
Visst kan det finnas kunniga investerare som har ett rimligt behov av mer komplicerade optioner, men dessa kan i så fall säljas separat. Aktieobligationer är uppenbart en produkt riktad till okunniga investerare som vill känna sig trygga men ändå ha chans att tjäna pengar om aktiemarknaderna stiger. Därmed bör dessa produkter ha en så enkel konstruktion att det är lätt att utvärdera och jämföra alternativen.
Jämförbarhet nästa krav
Här finns onekligen en dramatisk skillnad mellan aktieobligationer och fonder. Bra möjligheter att jämföra fonder finns på många ställen, till exempel i tidningar och här på Morningstar. Men fortfarande efter tolv år finns ingenstans där vanliga småsparare kan jämföra ens de grundläggande villkoren hos aktieobligationer. Jag var med när dåvarande Obligationsfrämjandet diskuterade detta med bankerna i slutet av 1990-talet. Men det blev snabbt uppenbart att bankerna hade mycket begränsat intresse av jämförbarhet.
Nästa krav från Finansinspektionen borde vara att de som säljer aktieobligationer bekostar en informationstjänst där alla aktieobligationer går att jämföra och utvärdera. Självklart ska det gå att jämföra utfallet vid olika indexutveckling med alternativ som blandfonder eller en valfri kombination av räntefonder och aktiefonder. Och produkter som är så krångligt konstruerade att de inte går att jämföra borde inte få säljas till vanliga småsparare.
