Innan jag berättar vidare är det viktigt att påpeka att det är svårt att jämföra fondernas kostnader. Det beror på att reglerna skiljer sig mellan olika länder i Europa. Här i Sverige ingår nästan allt utom transaktionskostnader i den årliga förvaltningsavgifter, medan andra länder tillåter att en lång rad kostnader (marknadsföring, administration, styrelsemöten, revisorer, årsrapporter) tas ur fonden vid sidan av förvaltningsavgiften.
För att få bättre jämförbarhet mellan olika fonder finns olika nyckeltal. Den svenska varianten heter totalkostnadsandel (TKA) och ska enligt definitionen inkludera alla fondens kostnader per år, inklusive courtage och andra transaktionskostnader (i procent av fondens snittförmögenhet). Utomlands är transaktionskostnader sällan offentliga och istället beräknas ”total expence ratio” (TER) som inkluderar alla fondens kostnader, utom transaktionskostnader.
I Europa är Fitzrovia den mest kända källan till beräkningar av TER. Genom att jämföra TER istället för förvaltningsavgifter får man en rättvis jämförelse mellan olika länder, med olika typer av redovisning. Normalt tar Fitzrovia rejält betalt för sina rapporter, men ibland skickas rapporter till media (till exempel i dag). Baserat på egna beräkningar av kostnaderna i 33.000 fonder i elva länder har Fitzrovia räknat ut att fonder registrerade i Sverige i snitt har lägst kostnader (ovägda snitt), plus att Sverige är ensamt om att ha sänkt snittkostnaden de senaste två åren, men att kostnaderna är högre för stora svenska fonder.
| Aktivt förvaltade aktiefonder | |||
| Land som fonden är registrerad i | TER, ovägda snitt |
TER, vägda snitt |
|
| 1 | Belgien | 1,25% | 1,03% |
| 2 | Tyskland | 1,41% | 1,18% |
| 3 | Sverige | 1,21% | 1,31% |
| 4 | Frankrike | 1,58% | 1,33% |
| 5 | Österrike | 1,60% | 1,42% |
| 6 | Schweiz | 1,50% | 1,46% |
| 7 | Storbritannien | 1,62% | 1,52% |
| 8 | Irland | 1,98% | 1,63% |
| 9 | Luxemburg | 2,15% | 1,77% |
| 10 | Italien | 1,95% | 1,93% |
| 11 | Spanien | 2,12% | 2,12% |
Den första tabellen, ovan, visar genomsnitten för aktivt förvaltade aktiefonder. Det är stor skillnad mellan olika länder och det är tydligt att fonder i södra Europa ofta har högre kostnader. Även Belgien, Frankrike och Tyskland har låga kostnader, särskilt i stora aktiefonder (vilket ger lägre vägda snitt). Förklaringen till att stora aktiefonder ofta har lägre kostnader i andra länder är att vissa kostnader där är fasta, vilket betyder att de minskar räknat i procent när fonden växer i storlek.
Ovägda snitt är mest intressant för en enskild fondsparare som väljer fritt mellan alla fonder. Ett vägt snitt, där stora fonder med mycket pengar i väger tyngre, är mer intressant ur fondföretagens synvinkel (det visar hur mycket de får betalt) och ur samhällets synvinkel (det visar kostnaden i snitt för alla fondsparare).
| Obligationsfonder | |||
| Land som fonden är registrerad i | TER, ovägda snitt |
TER, vägda snitt |
|
| 1 | Österrike | 0,69% | 0,54% |
| 2 | Sverige | 0,60% | 0,57% |
| 3 | Belgien | 0,84% | 0,72% |
| 4 | Frankrike | 0,88% | 0,79% |
| 5 | Tyskland | 0,84% | 0,79% |
| 6 | Irland | 1,18% | 0,88% |
| 7 | Luxemburg | 1,21% | 0,99% |
| 8 | Schweiz | 0,97% | 1,00% |
| 9 | Storbritannien | 1,13% | 1,07% |
| 10 | Italien | 1,26% | 1,21% |
| 11 | Spanien | 1,44% | 1,37% |
Den andra tabellen visar snittkostnaderna för obligationsfonder. Även här ligger svenska fonder mycket bra till och avståndet upp till de stora länderna är procentuellt sett större än när det gäller aktiefonder. Faktiskt tycker jag att det är märkligt att obligationsfonder i Sverige kostar mindre än hälften av vad aktiefonder kostar, med tanke på att fondbolagens kostnader är marginellt högre för att förvalta aktiefonder.
Sverige enda som sänkt
Intressant är också att det nästan bara är i Sverige som fonderna i snitt har sänkt sina kostnader. Jag skrev om motsvarande undersökning för två år sedan i ”Fitzrovia jämför kostnader rättvist” (länk ovan till höger). Då hade både Belgien och Tyskland ett lägre ovägt snitt för fondernas TER, men i båda dessa länder har avgifterna höjts kraftigt. Enligt Fitzrovia beror det på att de mellanhänder (banker, försäkringsbolag, mfl) som sköter distributionen har krävt mer betalt och prioriterat de fonder som har höga avgifter. Samtidigt är det märkligt att spararna i andra länder accepterar denna trend.
Det är bara i Sverige som aktiefondernas kostnader har sänkts, både vägt och ovägt snitt. Obligationsfonder har sänkt mer i Irland, Storbritannien och Spanien, men dessa länder har ändå ungefär dubbelt så dyra obligationsfonder.
Bara i Sverige är stora fonder dyrast
Men det finns en annan märklig skillnad, för till skillnad från i resten av Europa har stora fonder i Sverige högre kostnader (det vägda snittet är högre än det ovägda), trots att stordriftsfördelar talar för att stora fonder borde ha lägre kostnader i procent av förvaltat kapital. Förklaringen är rimligen att vi har ett ”oligopol” i Sverige, bara fyra banker som har hand om tre fjärdedelar av fondsparandet.
För två veckor sedan påpekade jag att de största fonderna hos de fyra storbankerna dessutom genomgående har låga fondbetyg (se ”Lägre betyg på de största fonderna”). Den enda rimliga förklaringen till att dessa fonder fortsätter att vara störst hos storbankerna är att kunderna låter sig styras av bankernas ”rådgivare”, som har order uppifrån att i första hand rekommendera fonder med höga avgifter. Även den stora försäljningen av fondandelsfonder under år 2004 visar att det är lätt att övertala kunderna att välja fonder med höga årsavgifter.
Inlåsning eller bekvämlighet
Jag har i många år tyckt att det är tankeväckande att de svenska storbankerna kan behålla oförändrat höga avgifter, trots att det har startat många konkurrenter med minst lika bra resultat och betydligt lägre avgifter (till exempel AMF och Folksam bland de aktiva och ett stort antal indexfonder). En förklaring som ofta ges är att det svenska skattesystemet gör att gamla vinster blir inlåsta (vilket brukar kallas flyttskatten), särskilt om man tror att kapitalskatten framöver kommer att EU-anpassas. Men för ett par år sedan, efter börsraset 2002, var det rimligen många som tvärtom kunde lyfta fram en reaförlust (vilket jag skrev om i ”Passa på att lämna storbankernas fonder”), men statistiken visar att det även då var få som bytte till fonder med lägre avgifter.
En rimlig slutsats är att spararna får skylla sig själva om de accepterar att betala högre avgifter i onödan. Alternativt finns det andra fördelar med att spara i bankernas fonder, till exempel att det är bekvämt och tryggt att kunna gå in på ett bankkontor och få hjälp. De flesta fondsparare i Sverige har mindre än 100.000 kronor i sitt fondsparande och då är det inte så stor skillnad i kronor mellan billiga och dyra fonder. Men du som har en halv miljon eller mer i fonder med höga avgifter borde kanske fundera på om det vore värt att byta, särskilt om den återstående spartiden är lång.
