I går blev jag intervjuad av A-ekonomi om de minskade insättningarna i fonder, enligt SCB ned från 31 miljarder kronor tredje kvartalet förra året till 4 miljarder tredje kvartalet i år. Som vanligt finns det inte tid för bakgrund och förklaringar i TV, så jag ägnar veckans krönika åt att ge en helhetsbild av utvecklingen för det svenska fondsparandet.
Men först vill jag påpeka att det är lätt att dra fel slutsatser av statistiken, eftersom det finns stora skillnader mellan källorna. Att ett par journalister ringde mig i går berodde på att statistiska centralbyrån (SCB) hade skickat ut ett pressmeddelande om fondsparandet under tredje kvartalet. Men det finns flera svagheter i deras statistik.
SCB räknar fel
Värst är att SCB enbart har med svenskregistrerade fonder, trots att både de fyra storbankerna och de flesta andra svenska fondföretag även har fonder registrerade i Luxemburg och/eller Finland. Främst gäller detta räntefonder, 63 procent av svenskarnas räntesparande ligger i fonder registrerade utomlands. Snedvridande åt andra hållet är att SCB dubbelräknar insättningarna i fond-i-fond (både i fondandelsfonden och i de underliggande fonderna) och dessa har fått insättningar på 7 miljarder de första nio månaderna i år. Ett tredje problem hos SCB är att kategoriseringen av fonder inte stämmer, till exempel klassas Sveriges största fond Premiesparfonden av SCB som en blandfond trots att den innehåller 86 procent aktier. I går hade SCB dessutom räknat fel och lagt på 16 miljarder för mycket i insättningar under tredje kvartalet förra året (länk till rättelse finns till höger).
Även Fondbolagens Förening levererar statistik där fondsparandet är fördelat på fondtyper och uppdelat på olika sektorer i samhället (hushåll, företag, pensionssparande, PPM). Deras statistik för tredje kvartalet offentliggjordes redan förra veckan och den är betydligt bättre om man vill få en bild av hur det svenska fondsparandet har utvecklats. Även enligt Fondbolagens Förening har nettoinsättningarna i fonder minskat, men ”bara” från 18,4 miljarder kronor tredje kvartalet förra året till 8,6 miljarder tredje kvartalet i år.
Fem hot
I ett längre perspektiv är det uppenbart att de drivkrafter som legat bakom det stora fondsparandet antingen redan har försvunnit eller är på väg att försvinna. Här är fem hot mot det svenska fondsparandet:
(1) Besvikelse över låg avkastning. Den faktiska avkastningen från fonder har varit låg de senaste tio åren, vilket beror på stora insättningar när aktiekurser var höga följt av börsraset 2001 och 2002 (se ”Sex förlorade år”, länk ovan till höger). Hotet är att om börsutvecklingen fortsätter att vara platt så kommer allt fler svenskar att sluta tro på aktiemarknaden.
Korta räntefonder har fortsatt att få stora insättningar netto, nästan hela hushållens direktsparande i fonder, men det är till största delen pengar som flyttas från bankkonton till räntefonder, inte nysparande. Dessutom är fondavgifterna lägst i korta räntefonder och transaktionskostnaderna (som ger vinst i andra delar av finansbranschen) är mycket lägre än i aktiefonder, vilket betyder att branschens intäkter blir mycket lägre än om pengarna hade gått till aktiefonder.
(2) Arvsskatten försvinner vid årsskiftet. De senaste fyra åren är det nästan enbart ”tvångssparande” (PPM och avtalspension) som har givit stora insättningar i fonder. Kapitalförsäkringar är den enda andra stora källan, men nu när arvs- och gåvoskatten tas bort 1 januari 2005, så upphör troligen många att sätta in nya pengar i kapitalförsäkringar.
(3) Fördelarna med pensionssparande försvinner kanske. Dessutom har det funnit ett utbrett frivilligt pensionssparande, många svenskar sparar 500 kronor per månad i IPS eller en fondförsäkring. Men nu kommer troligen försämringar av villkoren för pensionsparande (se förra veckans krönika ”Vänta med pensionssparande till år 2007”).
(4) PPM minskar antalet fonder. Därmed återstår bara tvångssparandet styrt av staten och fackliga avtal. Signalerna när det gäller PPM är inte muntra för de svenska fondbolagen. En statlig utredning kommer att presentera sitt resultat i oktober nästa år, men många ”experter” har redan argumenterat för att drastiskt minska antalet fonder inom PPM och handlar upp förvaltningen till lägsta pris. En offentlig upphandling skulle troligen innebära att utländska bjässar övertar dominansen inom PPM och därmed skulle de svenska fondbolagen på ett bräde tappa uppåt 100 miljarder i insatt kapital.
(5) Minskat intresse för fonder i tjänstepensionen. Även inom den andra typen av tvångssparande, tjänstepensionerna, finns en trend till minskat intresse för fonder, på grund av börsnedgången och att en minskad andel ungdomar väljer aktivt. Det betyder att en större andel av pensionspengarna hamnar hos traditionella livbolag, inte hos fondbolagen.
Min slutsats är att framtiden ser dyster ut för den svenska fondbranschen. Till stor del är problemet att sparande är högt beskattat i Sverige. Människor reagerar genom att spara mindre eller leta efter sparformer som inte beskattas (konst, antikviteter) eller inte beskattas lika hårt (fastigheter, pensionssparande) eller genom att skattesmita utomlands. Så länge regering och riksdag inte gör något drastiskt för att stimulera fondsparandet (likt allemansfonderna 1984) eller sänker skatten på allt aktiesparande, så tror jag att svenska folkets nysparande netto i fonder kommer att fortsätta minska.
