I slutet på förra veckans krönika ”Så genomskådar du fondbolagens trick” bad jag de som tycker att jag ska skriva mer om fondbolagens trick att höra av sig. Reaktionen är mycket starkare än jag trodde, när detta skrivs har jag fått 132 e-brev från läsare som är positiva till utökad granskning av fonderna. Från Eva K kommer ett av de tydligaste:
Självklart vill jag veta mer om hur fondbolagen försöker luras. Oftast är man väl sunt skeptisk till alla glättiga säljknep, men det är inte så lätt för mig som amatör att veta vad jag ska ifrågasätta. Så fortsätt gärna med liknande artiklar, hellre det än att tala om vad jag ska köpa, för jag är skeptisk till sånt också... ;-)
De flesta breven är korta, men några har tagit sig tid att tänka efter ordentligt och motiverar sina åsikter med långa resonemang. Manfred S skickar synpunkter som är ovanligt kloka:
Visst var jag intresserad av din artikel men jag frågar mig, hur mycket klokare blev jag? Jag tror nog att du har rätt när du säger att de flesta, inklusive mig, nog vill ha tips om vilka fonder och aktier som är köpvärda och kan tänkas gå bra framöver. Är det då så att vi VILL bli lurade? Naturligtvis inte! Men att sätta sig in i detalj i allt som har med fonder och även aktier att göra är ju nästan en heltidssysselsättning som dessutom kräver att man har rätt så bra utbildning på området.
Visst kan man tycka att ens egna pengar vore värt en del extra engagemang, men det kanske är så att mycket som man borde ta reda på är rätt svårt att förstå för gemene man och då blir det ju både tråkigt och meningslöst att läsa igenom alla dessa fakta. Och det är ju också här du och ett fåtal andra man har förtroende för kommer in i bilden, att någorlunda enkelt presentera och penetrera den ekonomiska snårskogen som omger aktier och fonder och därigenom får lite vägledning hur vi skall placera våra pengar.
Många bland de 132 som hört av sig önskar mer kritisk granskning av fondbolagens avgifter. Därför ägnar jag resten av veckans krönika åt en viktig ändring i villkoren för svenska fondbolag. I den gamla fondlagen är den grundläggande regeln för ett fondbolag mycket tydlig och står redan på första sidan i lagen:
”Fondbolaget och förvaringsinstitutet skall handla oberoende av varandra och uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse.”
Lag (1990:1114) om värdepappersfonder, 1 §
Fram till i år har fondbolagen därför varit tvungna att hymla och låtsas att de årliga förvaltningsavgifter som fondbolagen tar ur fonderna är de avgifter som är bäst för andelsägarna. När jag har frågat har fondchefernas motivering ofta varit något i stil med att ”Vi tar ut den avgift som behövs för att ge resurser till en bra förvaltning av fonden.”
Rent logiskt är det uppenbart att detta inte kan vara sant. Om förvaltningsavgifterna motiverades av fondbolagens kostnader, så borde de ändras oftare och skilja sig mer mellan fonder. Men fondbolag som växer och fonder som växer behåller ändå nästan alltid samma avgifter. Märkligt är också att de flesta fondbolag ligger så nära varandra i avgift och att deras aktiefonder av olika typ och helt olika storlek normalt har exakt samma procentavgift. Dessutom borde det vara betydligt mer vanligt med ”mängdrabatt”, eftersom fondbolagens kostnader till stor del är oberoende av hur mycket kunden sparar. Men detta har aldrig prövats i svensk domstol.
Fast nu behöver fondbolagen inte hymla längre. I den nya fondlagen, som gäller från 1 april 2004, har texten ändrats och flyttats långt ned i lagtexten:
”Förvaringsinstitutet skall handla oberoende av fondbolaget och uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse.”
Lag (2004:46) om investeringsfonder, 3 kap 1 §
”Vid förvaltningen av en investeringsfond skall fondbolaget handla uteslutande i fondandelsägarnas gemensamma intresse.”
Lag (2004:46) om investeringsfonder, 4 kap 2 §
Tillägget ”Vid förvaltningen...” innebär, så vitt jag kan förstå, att det nu är fritt fram för fondbolagen att maximera sin vinst. Förvaltaren får enbart göra de affärer som gynnar fonden och inte affärer som skulle gynna förvaltaren själv, fondbolagets ägare eller någon annan utomstående. Men det är fritt fram att ta ut högre avgifter ur fonderna, om fondbolagen tror att det är mer lönsamt.
Många hos fondbolagen hävdar att man ändå ska strunta i avgifterna, det är enbart andelskursens utveckling (som beräknas netto efter avgiften) som spelar roll. Så länge förvaltarna lyckas bra så borde de få ta hur bra betalt de vill, tycker fondbolagen, huvudsaken är att de lyckas ge kunder bra avkastning.
Tyvärr är det omöjligt att veta i förväg vilka förvaltare som kommer att lyckas bra, så kunden köper grisen i säcken. Dessutom är själva förvaltningen, som jag påpekade förra veckan, en mycket liten del av kostnaderna hos de stora fondbolagen. Men så länge nästan alla kunder stannar kvar i sina fonder, kommer konkurrensen att vara svag och höga avgifter att vara mer lönsamma än låga.
Byt fond
Bortser man från skatteplanering skulle det vara ganska lätt att tvinga fram bättre förvaltning och lägre avgifter. Det enklaste vore om alla fondsparare bytte bort sin sämsta fond (se ”Lova att byta fond”, länk ovan till höger). Mer drastiskt vore om alla lämnade storbankernas dyra och smygpassiva fonder (större delen investerad som index) och fördelade pengarna mellan billiga indexfonder och fullt aktiva fonder. Samma sak med de blandfonder som kostar lika mycket som aktiefonder, fördela istället själv pengarna mellan aktiefonder och räntefonder (som normalt är mycket billigare).
Tar man hänsyn till reavinstskatten blir det krångligare. Värdet av att skjuta beskattningen framåt i tiden är stort främst om spartiden är lång, men förhoppningen att kapitalskatten kanske snart sänks till EU-snittet är ett starkt argument mot att byta idag. Att ta bort ”flyttskatten” är därför nödvändigt för att på allvar öka konkurrensen i fondbranschen.
Sluta sätt in mer
Ett mer drastiskt förslag fick jag idag från ett par studenter som håller på att skriva en uppsats om fondavgifter. De försöker förstå varför fondsparare stannar i fonder med höga avgifter och föreslog att fondbolagen inte längre borde få ta betalt ur fonderna, istället måste de skicka en separat faktura. Då skulle det bli riktigt tydligt hur mycket fonderna kostar.
Men samtidigt finns det många andra sparprodukter (bankkonton, aktieobligationer, livbolag) som redan idag är mycket sämre än fonder på att redovisa den verkliga kostnaden (till exempel är skillnaden mellan räntan på ett bankkonto och bästa möjliga ränta en dold kostnad). Och om bara svenska fondbolag tvingas fakturera, skulle de utländska gynnas. Risken är därför att även de billiga svenska fonderna skulle förlora kunder, plus att den extra kostnaden för faktureringen kanske skulle leda till högre avgifter för alla.
Det minsta alla som vill protestera mot onödigt dyra fonder kan göra är att sluta sätta in mer pengar. Flytta månadssparandet till de fonder som är billigast i sin fondkategori eller till de som har presterat bäst i kategorin de senaste 3 eller 5 åren.
Xfondavgifter Xfbf
