I fondernas värld finns ett liknande resonemang, att skilja på aktiefonder och den bransch eller det land fonderna investerar i. Ett välkänt exempel är IT-fonder. Experterna är överens om att behovet av datorer, mobiltelefoner och annat informationsteknologi kommer att fortsätta öka kraftigt. Men samtidigt faller priserna och därmed är det främst kunderna som vinner när IT-branschen expanderar. IT-företagen ökar sin försäljning räknat i antal produkter, men fallande priser gör att resultatet
ofta är en förlust. Kursutvecklingen för IT-aktier har därför inte alls varit lika uppåtriktad som efterfrågan räknat i volymen varor och tjänster.
Själv har jag varit skeptisk, men samtidigt har jag haft svårt att hitta väl underbyggda argument mot Kinafonder. Men den här veckan har jag läst dels en ambitiös analys i min favorittidning The Economist (20 mars 2004, länk till höger), dels referat från årets ”China Development Forum” där ledningen i Kina och landets ledande ekonomiska experter i början av veckan konfererade med utländska nationalekonomer. Det har givit mig tillräckligt med fakta och argument för att göra en genomgång av argumenten för och emot Kinafonder.
Hög tillväxt
Optimisterna använder normalt enbart fakta om Kina som argument för att investera i Kinafonder. Onekligen är de grundläggande ekonomiska tillväxttalen imponerande, men delvis därför att utvecklingen börjar så nära noll. Sedan Kinas ekonomi började reformeras 1978 och landet öppnades för utländska investeringar har BNP vuxit med i snitt 9 procent per år och utrikeshandeln har ökat med i snitt 15 procent per år. Exporten är idag nästan lika stor som Japans, överskottet i handeln med USA är dubbelt så stort som Japans överskott.
Drar man ut de nuvarande trenderna lång in i framtiden så kommer Kina om 40-50 år att vara världens största ekonomi. Det verkar rimligt med tanke på att befolkningen på 1,3 miljarder människor är världens största, men det betyder inte självklart att en utlänning som köper kinesiska aktier idag kommer att få del av utvecklingen. Dessutom finns det många länder som först haft en period med hög tillväxt och sedan fått stora problem (Argentina, Brasilien och Japan är välkända exempel).
Många hinder
Det finns många hinder, både för landet Kina och för Kinafonderna, som kan stoppa optimisternas förhoppningar på lönsamheten hos investeringar i Kina. Först några ytterligare fakta om Kina som ger en mer nykter syn på möjligheterna. Två tredje befolkningen bor fortfarande på landsbygden och hindras från att flytta till städerna. Enbart för att hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen måste över 10 miljoner nya jobb skapas varje år, många fler behövs för att bromsa missnöjet med den stora inkomstklyftan mellan stadsbefolkningen och jordbrukarna.
Hittills har tillväxten till stor del skapats med massiva investeringar, nästan hälften av BNP är idag investeringar i fabriker, skyskrapor, hamnar, vägar och liknande. Detta är möjligt så länge sparandet i Kina är cirka 40 procent av inkomsterna och de utländska investeringarna är stora. Men bakom finns också en vårdslös utlåning av de statliga bankerna, som är på väg att skapa dels en överhettning i ekonomin, dels risk för enorma kreditförluster.
Kinas efterfrågan på råvaror har drivit upp priserna och gynnat världens rederier. Men enligt Ma Kai, ordförande i ”National Development and Reform Commission”, är importen nu nära att slå taket för vad som är möjligt. Enligt hans beräkningar stod Kina år 2003 för 7 procent av den globala konsumtionen av olja, 31 procent av kol, 30 procent av järnmalm, 27 procent av stålprodukter, 25 procent av aluminium och 40 procent av världens totala konsumtion av cement.
Samtidigt har de investeringar som Kina gör med dessa råvaror blivit allt mindre lönsamma. Enligt The Economist kostar det nu i snitt 4 dollar investeringar för varje dollars ökning av BNP. Resultatet är att Kinas högsta ledning har beslutat att strama åt ekonomin och bromsa tillväxten. Premiärminister Wen Jiabao lovade under ”China Development Forum” fler och mer drastiska åtgärder för att minska investeringarna. Målet är förstås en mjuklandning av ekonomin, men det finns risk att åtstramningen blir för kraftig och ger en djup lågkonjunktur.
Ytterligare problem för Kinafonderna
Kinafonderna har dessutom ytterligare ett antal problem. Till att börja med ägs två tredjedelar av aktierna i de 1287 börsnoterade kinesiska företagen fortfarande av staten. Återkommande utförsäljningar, eller bara rykten om sådana, pressar aktiekurserna. Och enligt en statlig undersökning 2002 fuskar en tiondel i sin bokföring.
Till det kommer att den finansiella sektorn i Kina är full av problem. Bankerna har givit enorma mängder lån till olönsamma statliga företag, vilket som sagt ger risk för förödande kreditförluster. Samtidigt har lönsamma företag utan tillräckliga politiska kontakter svårt att få tillgång till kapital.
Men mest oroande är ändå beskrivningen av utländska investerares svårigheter i Kina. Enligt The Economist är den historiska erfarenheten nästan entydig, allt sedan Marco Polo har européer misslyckat med att tjäna pengar i Kina. Även erfarenheten de senaste tio åren är att kineserna nästan alltid ligger ett steg före när det gäller att överlista utländska investerare.
The Economist har intervjuat Tim Clissold, som under 1990-talet var chef för amerikanska Asimcos investeringar i Kina och har skrivit boken ”Mr China”. Han beskriver en häpnadsväckande affärskultur, där det är viktigare att vinna än att tjäna pengar, kombinerad med enorm korruption och ineffektiv lagstiftning.
Liten chans att lyckas
Summan av kortsiktig åtstramning och långsiktig risk att utländska investerare blir lurade är för mig tydlig. Chansen att lyckas få en bra avkastning från Kinafonder framöver är liten.
