Ta skandalerna inom Skandia. Jag har fått många frågor, både från läsare och från journalister, som tycker att folk borde protestera genom att sluta spara hos Skandia eller tycker att andra aktiefonder borde protestera genom att sälja sina aktier i Skandia. Rimligen är syftet att protestera mot den tidigare ledningen, som skott sig på företagets bekostnad. Med fifflarna har ju redan fått
sparken. Protester som gör att företaget Skandia får ytterligare problem skadar främst kunder och ägare själva, samt de "vanliga anställda" som i de flesta fall helt saknar ansvar för skandalerna.
Ny bok förklarar orsakerna
En bok som går mycket djupare än så, och förklarar orsakerna till fifflet och varför fuskarna så sällan åker fast, kom ut för fyra veckor sedan. "Fifflet, Fuskarna, Förtroendet" (Kalla Kulor Förlag, 147 sidor) sammanfattar i tio koncentrerade kapitlet problemen och ger även förslag till åtgärder. Författaren Olle Rossander var 1982 till 1986 chef för DN:s ekonomiredaktion och under nio år kollega till mig på Affärsvärlden. Förra året blev han känd som sekreteraren i regeringens förtroendekommission, som fick sparken av Erik Åsbrink.
Olle Rossanders utgångspunkt är att förtroende är en underskattad råvara: "När Sverige lyckades låna pengar till krig på 1600-talet eller till järnvägsinvesteringar på 1800-talet berodde det inte på att vi var skrupulöst hederliga. Med dagens mått mätt var det verkligen inte fallet. Däremot var svenska kungar, politiker och kapitalister möjligen något mindre korrupta än de andra."
Men förtroendet i Sverige har skadats av orimligt höga löner och annat fusk. Allt från skandaler i börsföretag till ekobrott, branschfusk och mutor inom den offentliga sektorn tär på förtroendekapitalet. Enligt Olle Rossander är den svenska modellen död, maktens järntriangel (mellan Rosenbad, Investor och Industrivärden) behöver ersättas av en förtroendetriangel (regler, tillsyn och sanktion). Tyvärr finns en allvarlig brist på debatt i Sverige, en brist på skvallerbyttor och en brist på ägare som är starka och synliga.
"Fifflet, Fuskarna, Förtroendet" beskriver också hur det ökade behovet av pensionssparande har skapat en växande marknad för fonder och liknande typer av institutioner som hanteras av anställda tjänstemän. Men den nya typen av spritt ägande, där stora fondbolag som Robur äger aktier i tusentals olika företag, gör det svårt för fonderna att hantera och hinna med sitt ägaransvar.
Mer resurser till Finansinspektionen
De konkreta åtgärder som Olle Rossander föreslår är bättre revision och att mycket av tillsynen samlas hos Finansinspektionen, som måste ges rejäla resurser. Dessutom önskar han en ständig och öppen debatt, ett övergripande regelverk för svenskt näringsliv, en enda "regelägare" och fler frågvisa journalister.
Jag tycker att "Fifflet, Fuskarna, Förtroendet" innehåller en korrekt och mycket intressant analys. Jag har i många år tyckt att Finansinspektionen borde få mångdubblade resurser, så att risken för fuskarna att åka fast blir tillräckligt stor. Tänk att få en svensk motsvarighet till amerikanska SEC.
Intressant ur mitt perspektiv är Olle Rossanders beskrivning av fonderna som ganska oskyldiga, jämfört med de gamla maktgrupperna inom näringslivet och de politiker som tillåtit dagens brist på regelverk och undermåliga kontroll. Olle Rossander påpekar också att fifflet sedan länge finns även inom den offentliga sektorn, något som de börsnoterade företagen och deras ägare rimligen inte har skulden till. Samtidigt är det uppenbart att fonderna kan göra mycket mer i framtiden. Till exempel öka sina insatser i den offentliga debatten, eller uppmuntra erfarna fondförvaltare att avsluta sin karriär som styrelseproffs.
Ägarstyrning bättre än ”etik”
Det vore bättre om fondbolagen ökar sina insatser för att förebygga fusk och skandaler, och tonar ned dagens fokus på ”etiska fonder” som nästan enbart reagerar i efterhand. Ägarmakten kan användas till mycket mer än att sälja aktier om en skandal inträffar, eller att inte köpa aktier i företag som tillverkar något som vissa människor ogillar (bland annat alkohol, tobak, vapen och kärnkraft).
En dramatisk ökning av fondernas resurser för ägarstyrning skulle ske redan om fondbolagen satsar 0,01 procent ("en punkt" kallas det i branschen) av förvaltat kapital på ökade resurser för att minska fusket, sätta dit fifflarna och därmed öka förtroendet. För Sveriges största fondföretag Robur, som förvaltar över 300 miljarder kronor, skulle det innebära det en extra kostnad på 30 miljoner kronor per år. Visserligen är det mångdubbelt mer än Robur satsar idag på ägarstyrning och etik. Men nog tror jag att andelsägarna skulle tycka att det var väl använda pengar. Kanske skulle satsningen till och med betala sig, via ökat förtroende för Robur.
För ett litet fondbolag med ett förvaltat kapital på en miljard kronor innebär 0,01 procent bara 100.000 kronor, vilket inte räcker långt. Kanske är det bättre om de mindre fondbolagen startar en gemensam organisation för ägarstyrning, till exempel som en del av Fondbolagens Förening. Fast visst är det möjligt även för de små att göra insatser, det har till exempel Spiltan & Pelaro visat.
Xböcker Xetiskafonder Xfinansionspektionen Xmedia
NYCKELORD
.jpg)
