"Fonder!? Aldrig i livet." - "Fonder!? Nä, nä nä..." - "Fonder!? Är du galen?" Roburs reklam börjar med att ta avstånd från fonder, den ger intrycket att fondsparande är uteslutet. Ändå är det just precis fonder som säljs – dubbelt upp till och med – fonder som investerar i andra fonder. Helknasigt?
Men kunderna blir övertalade. Robur skickade i går ut ett pressmeddelande och berättade att deras tre Access nu fått in en hel miljard kro
nor på mindre än två månader. Och för två veckor sedan meddelade Robur att de fått 53 procent av nettoförsäljningen under oktober, just tack vare Access. Massiv reklam och hårdsatsning på bankkontoren har gjort att Föreningssparbankens fondbolag Robur har lyckats bättre än huvudkonkurrenterna SEB och Nordea.
Robur, SEB och Nordea
Alla de tre största svenska fondföretagen har nämligen under september och oktober lanserat fondandelsfonder. De har givit dem olika namn – Robur Access, SEB Fond-i-fond och Nordea Stratega – men grundidén är densamma. Istället för att köpa aktier eller andra värdepapper direkt, väljer förvaltaren ut andra fonder som förväntas prestera bra resultat. "Fond-i-fond" är den vanligaste beteckningen på dessa fonder, en översättning från engelskans "fund-of-funds". Men jag tycker att "fondandelsfond" är bättre svenska, det följer samma logik som "indexfond" och "Rysslandsfond".
Ute i Europa är fondandelsfonder betydligt vanligare än indexfonder eller hedgefonder. Morningstar har 1904 "fund-of-funds" i sin databas vilket är 8 procent av det totala antalet fonder i Europa. Redan för tio år sedan fanns det över 200 fondandelsfonder, främst i Frankrike. Men även i Norge är de mycket populära.
Komma med i PPM
Här i Sverige är de dock ett ganska nytt fenomen, de första svenskregistrerade startades inte förrän år 1999. Delvis beror det på att den svenska lagstiftningen har varit avvisande, men också på att de stora försäkringsbolagen och bankerna har haft ett så starkt grepp om kunderna att de har kunnat sälja enbart egna fonder. Fram till nu i september var det därför bara Länsförsäkringar av de större svenska fondföretagen som hade fondandelsfonder. Dessutom finns de hos Banco, Brummer, Carnegie, Delphi, Enter, Erik Penser, Firstnordic och FK Fonder.
En gammal bekant hörde av sig förra veckan och avslöjade för mig varför så många av de stora fondbolagen plötsligt satsar hårt på fond-i-fond. Huvudförklaringen är den nya lagen om investeringsfonder som träder i kraft år 2004 och bland annat gör att fondandelsfonder inte längre behöver ta hjälp av specialreglerna för "nationella fonder" utan blir accepterade som normala EU-godkända fonder. Därmed kan fondandelsfonderna komma med i PPM-systemet. Och enligt min bekant, som har god insyn i hur fondbolagen resonerar, räknar fonddirektörerna med att alla de som är besvikna på utvecklingen hos de vanliga PPM-fonderna (både vanliga människor och politiker) kommer att lockas av fond-i-fond.
Onekligen listigt. Jag hör redan argumenten: "Tyvärr har vanligt folk inte kunskap att välja rätt PPM-fonder – därför erbjuder vi nu fonder som väljer ut de bästa fonderna. Tyvärr har våra egna fondförvaltare inte kompetens nog att klara alla aktiemarknader – därför erbjuder vi nu PPM-fonder som plockar ut de bästa förvaltarna på varje aktiemarknad. Tyvärr byter svenska folket till de fonder som stigit kraftigt och blivit dyra – därför erbjuder vi fondandelsfonder som byter till de fonder som är billiga."
Inte tillräckligt bra
Men de alternativ som storbankerna i höst har börjat erbjuda är inte tillräckligt bra, av tre skäl:
(1) Höga avgifter. De fondandelsfonder som främst investerar i aktier har alla en förvaltningsavgift som är högre än i en normal aktiefonder. Detta trots att bankerna kräver att få provision på årsavgiften i de externa fonder som väljs, och dessutom främst investerar i egna fonder (som ger full avgift). Visst är det lite extra jobb, en fond till som ska förvaltas, men samtidigt är de nya fondandelsfonderna rimligen produkter som drar in extra förvaltningsvolym till Nordea, Robur och SEB. Varför kräva mer betalt för dessa produkter än för en globalfond, som också kräver kompetens på flera nivåer?
(2) Snävt urval fonder. Ett par av de stora fondföretagen, Länsförsäkringar och Nordea, väljer enbart bland de egna fonderna. Därmed blir resultaten rimligen väldigt likt resultatet i motsvarande blandfond (med samma risknivå). Varför ha både blandfond och fondandelsfond, vem vill man lura?
De andra två, Robur och SEB, har hittills investerat en liten andel i externa fonder, vilket ger samma problem med trovärdigheten. Robur väljer bara mellan fonder från fem externa förvaltare (varav två tillhör "koncernen") och SEB håller sig till sitt ordinarie sortiment externa fonder. Varför påstå att produkten är helt annorlunda, när merparten av de underliggande innehaven i praktiken är exakt samma som i fondföretagets vanliga fonder med samma risknivå?
Felet verkar vara att "bevisbördan" har placerats fel. Idag verkar den ligga hos de externa fonderna, som måste bevisa att de är klart bättre innan pengarna flyttas dit.
Med tanke på att kunderna alltid tjänar på riskspridning, och en spridning på flera förvaltare ger förstås en ökad riskspridning, så vore det omvända mer rimligt – den egna bankens förvaltare måste bevisa att de är klart bättre innan de får uppdraget. Och i så fall skulle knappast de svenska fondförvaltarna överträffa alla konkurrenter internationellt särskilt ofta. Möjligen skulle någon av dem kunna hävda att de är ovanligt duktiga på svenska aktier. Men även där – vore det inte rimligt att en fond-i-fond placerar åtminstone hälften av den svenska andelen hos Didner & Gerge (som är bästa Sverigefond de senaste fem åren).
(3) För svag kompetens. Det allvarligaste problemet beror på att det är något helt annat att välja fonder än att välja aktier eller andra värdepapper. Därför finns ute i Europa en handfull bolag som är specialiserade på att vara rådgivare åt fond-i-fond, stora organisationer som enbart jobbar med att välja ut de bästa fondförvaltarna. Men ingen av de svenska skryter med att de använder sådan kompetens.
Jämför med när de svenska storbankerna satsar på något annat som är helt nytt, som till exempel en hedgefond. Då investerar de i en ny grupp människor som ägnar sig enbart åt detta. Men här, när det gäller något så annorlunda som att välja ut fonder istället för aktier eller obligationer, då nöjer de sig med befintliga personal som får en arbetsuppgift extra (det är inte svårt att gissa hur en redan hårt arbetande person kommer att prioritera en extra arbetsuppgift), eller möjligen en enda nyanställd.
Detta är inte en helhjärtad satsning på fondurvalet. Förklaringen är rimligen att det saknas en seriös ambition att dessa "fond-i-fond" ska innehålla de allra bästa fonderna på varje område. Som Roburs reklam visar är strategin snarare att använda dessa produkter för att övertyga kunder som är tveksamma till de "gamla vanliga" fonderna att de nu erbjuds något nytt, medan sanningen är att större delen av pengarna förvaltas precis som tidigare.
Vänta på bättre
Mitt råd är därför att vänta på bättre erbjudanden, fondbolag som satsar fullt ut på att ge kunderna alla fördelar med fond-i-fond. Som jag skrev för tre månader sedan i "Se upp med fondandelsfonder" (länk ovan till höger), tydligare varudeklarationer behövs: Vilken strategi har fonden? Hur väljer fondförvaltarna de externa fonderna? Vilka avgränsningar finns i urvalet? Vilka individer har förvaltaransvar? Vilken erfarenhet och ambitionsnivå har de?
