Ingen nyhet
Fast att storbankerna har svårt att slå index är ingen nyhet. Snarare är det en etablerad sanning, som har bekräftats många gånger av både media, forskare och fondföretagen själva. Jag har själv skrivit om storbankernas dåliga resultat många gånger i Affärsvärlden. ”Den stora fondbluffen” (nummer 7 år 1995), ”De bästa är små”
(10/1997) och ”Den stora fondfloppen” (13/1998) är tre exempel.
Det finns också många akademiska uppsatser som bevisar att storbankerna har lyckats sämre än snittet. Den senaste ”Är störst bäst?” av Arturo Arques fick uppmärksamhet häromveckan främst därför att författaren numera är chef för SEB Enskilda Banken på Östermalm. Diskutabelt är att Arques har jämfört genomsnittet av fondföretagens alla fonders avkastning och risk, utan hänsyn till att olika fondföretag har olika sortiment. Från kundernas synpunkt kanske detta verkar rimligt, men det är inte rättvist ur förvaltarnas synvinkel. Metoden gynnar de fondföretag som råkar ha haft fonder i de kategorier som givit bäst resultat de senaste åren (med detta sätt att räkna är Handelsbanken sämst).
Fondföretagen själva är dessutom numera bra på att redovisa hur deras fonder har lyckats jämfört med jämförelseindex i sina hel- och halvårsrapporter. Det är bekvämt för dagstidningarna, som med jämna mellanrum brukar gå igenom fondrapporterna och summerar andelen misslyckanden.
Varför stanna?
Nej, någon nyhet är storbankernas misslyckanden inte. Det häpnadsväckande är snarare att svenska folket inte har reagerat, utan låter storbankerna fortsätta att förvalta över 80 procent av fondsparandet. Detta kan delas upp i två frågor: (1) Varför har fondspararna stannat? (2) Kommer de att fortsätta stanna?
Svaret på den första frågan har många delar. Det finns undersökningar både i Sverige och utomlands som visar att fondsparare när de väljer fonder i första hand värdesätter faktorer som ett välkänt varumärke, trygghet och tillgänglighet, snarare än hög historisk avkastning. Till detta kommer den svenska reavinstbeskattningen, som innan årets börsras gjorde att många fondsparare skulle ha förlorat avkastningen på en stor skattekredit om de hade bytt fond. Jag tror också att den höga avkastningen från aktiefonder fram till år 2000 gjorde att människor struntade i om avkastningen var lite sämre än index.
Passa på
Svaret på fråga två är att jag tror att fondspararna håller på att bli mycket mer kritiska mot storbankerna. Orsaker är bland annat de senaste två årens börsnedgång, dåliga resultat jämfört med index, valfriheten hos PPM och ökad konkurrens från utlandet.
Dessutom gör börsnedgången att skatteargumentet sällan håller längre, tvärtom ger ett fondbyte idag ofta en reaförlust som är avdragsgill i deklarationen. Det som motverkar byten idag är nog främst tidsbrist, olust (vill slippa se hur dåligt fonderna gått) och ovilja att sälja med förlust (vill inte erkänna att köpet var ett misstag). Men jag tycker att alla som är missnöjda med sina fonder borde passa på och byta nu när andelskurserna har fallit.
Och även om de missnöjda kunderna inte lämnar just nu, så räcker tidsbrist och olust inte i längden för att rädda 80 procent marknadsandel åt storbankerna. De behöver förnya sina fondsortiment, lägga ner onödiga fonder och starta nya fonder som kunderna verkligen förstår poängen med. Dessutom behöver de ägna mer resurser åt kunderna och putsa på sina gamla fördelar.
Exakt vad storbankerna borde göra tänker jag inte avslöja i den här krönikan – jag vore väl dum om jag gav bort den kunskapen gratis? Dessutom har ni vanliga fondsparare (som den här krönikan riktar sig till) ingen nytta av att veta vad storbankerna borde göra för att tjäna mer pengar på er. Det enda ni behöver veta är som sagt ingen nyhet – om det är hög sannolikhet att fonderna överträffar index ni eftersträvar, så lämna de stora, trygga, tråkiga och dåliga fonder som storbankerna erbjuder.
Fyra vägar
Fast tänk på att inte alla fonder hos storbankerna har givit eller kommer att ge sämre avkastning än sitt jämförelseindex. Nej, det enda vi vet är att deras fonder i snitt lyckas dåligt. Men trots allt så har de flesta framgångsrika fondförvaltare under en period arbetat hos någon av de största bankerna, helt enkelt därför att de är stora arbetsgivare. Därför finns det normalt några ”stjärnor” även hos storbankerna, men det gäller att hålla koll så att man inte stannar i deras fonder efter att stjärnförvaltarna har bytt jobb.
För att få högre förväntad avkastning finns det flera vägar att gå, som går utmärkt att kombinera. En är att indexfonder tack vare låga kostnader i snitt kommer att ge högre avkastning (se ”Vissa indexfonder bättre än andra”, länk ovan till höger). En annan väg är att placera en del av kapitalet i de bästa hedgefonderna. Jag tror dock att det just nu är en dålig tidpunkt att flytta pengar från aktiefonder till hedgefonder (se ”För sent vinna med hedgefonder”).
En tredje väg är att flytta till de allra största utländska fondföretagen (till exempel Fidelity, JP Morgan Fleming, Morgan Stanley eller Schroders). En fjärde möjlighet är att leta efter de bästa fondförvaltarna hos de mindre svenska fondbolagen, som jag brukar försöka tipsa om här på Morningstar (se till exempel ”Dags att köpa vinnarfonderna”).
