Men att sälja är värre. Mycket värre. Oron är stark att uppgången kanske fortsätter ett tag till, eller att nedgången upphör strax efter försäljningen. När jag hade skrivit ”Sälj Ryssland” för drygt en månad sedan, så kom det flera häpna reaktioner:
”Jo, nog blir det ett börsras nästa
gång det kommer ett bakslag, men visst kan väl Moskvabörsen gå upp en bit till de närmaste veckorna?”
Visst, det har den gjort också. Men så länge argumentet ”Det kan ju gå upp en bit de närmaste veckorna” räcker för att inte sälja, så kommer du aldrig att byta eller sälja. Då drabbas du av ”kronisk väntan”. För en garanterad nedgång, den har redan hänt – men framtiden, den är aldrig säker. Att tro att man kan sälja enbart på eller strax efter toppen, det är lika hopplöst som att tro att man alltid kan köpa när kursen står lägst.
Enligt min erfarenhet så tjänar man i längden mer på att bestämma sig för om en viss typ av aktier just nu är billiga (majoriteten verkar ha för låga förväntningar på framtiden) eller dyra (majoriteten verkar ha för höga förväntningar). Och att sälja istället för att köpa när aktiekurserna slår topprekord.
Tre enkla tumregler
Enkla tumregler är ofta ett bra stöd: (1) Bestäm i förväg hur stor vinst du är nöjd med och sälj alltid om kursen når dit, till exempel 50 eller 100 procent uppgång. (2) Sälj hälften så fort du är osäker, då får du halva vinsten om kursen går upp, och du har halverat förlusten om den går ned.
En kombination av de två ordspråken ”Gråt inte över spilld mjölk” och ”Blanda inte kärlek och affärer” ger också en viktig tumregel: (3) Placera i de fonder som du tror på mest i dag, utan hänsyn till vad du valt tidigare – välj som om du just nu hade allt i kontanter. Detta gäller särskilt PPM, där det är helt gratis att byta fonder (inga avgifter, ingen skatt). Men även i fondförsäkringar är det normalt gratis att byta. Har man vanligt direktsparande i fonder är det dock just nu troligen bra att behålla reavinster (se förra veckans krönika ”Sänkt skatt på sparande i höst”).
En läsare som frågat om råd berättar att han satte in pengar i flera olika aktiefonder i januari 2000, med placeringshorisont 5 år. Nu har de minskat i värde och han blev inte glad när jag svarade ”Bättre en fågel i handen...” för med mindre än 3 år kvar så skulle jag själv minska andelen aktiefonder till mindre än 50 procent. Han svarade:
”Bättre en fågel i handen... Jag tolkar det snarare som "bita i det sura äpplet" och sälja med förlust. Det bär mig emot. Men om jag inte behöver pengarna inom kort? Om jag kan låta dem vara ytterligare tre år?”
Jag känner igen känslan väl. Det tar emot att sälja med förlust, det är frestande att vänta och fortsätta hoppas. Men väntan kan bli mycket lång.
Ett exempel är amerikanska IBM, vars aktiekurs lyftes av en börsbubbla för 30 år sedan och nådde en topp 1972, innan kursen rasade under den följande lågkonjunkturen. Trots att det gick bra för företaget IBM, så dröjde det ända till 1986 innan aktien nådde ett nytt ”all-time-high”. En liknande utveckling är rimlig för Ericsson, för även om aktiekursen utvecklas bra och från dagens 44 kronor stiger med i snitt 15 procent per år, så tar det 12 år att nå högstanoteringen 229 kronor i mars 2000.
Fast en aktiekurs kan alltid halveras en gång till. Antag att nya problem gör att Ericsson rasar till 22 kronor det närmaste året. Om kursen därefter stiger med i snitt 15 procent per år så tar det fem år att nå tillbaka till 44 kronor och sammanlagt 18 år innan aktiekursen är tillbaka över 229 kronor. Slutligen vill jag citera ett e-postbrev som jag fick i början på den här veckan, eftersom det tar upp flera närliggande frågor:
”Hej Jonas!
Jag är en 51-årig fondsparare sedan ganska lång tid och dessutom en flitig läsare av er hemsida. Dina åsikter uppskattar jag eftersom de inte lovar guld och gröna skogar när man ska spara i aktiefonder. Nu till saken:
Under senare tid (egentligen rätt länge) har du talat om balans mellan ränte- och aktiefonder och att riskerna är stora och möjligheterna till hög avkastning rätt små, under lång tid framöver. Nu undrar jag om det är någon större idé för en småsparare, att hålla på med fonder överhuvudtaget?
Varför inte satsa allt sitt fondkapital (förutsatt att man har andra reserver) i IKANO-bankens sexåriga konto som ger 5,4% i ränta?
Det här kanske du inte vill ta upp, eftersom jag inbillar mig att det kan vara känsligt för dig. En fondkommentator som diskuterar de eventuellt positiva följderna av banksparande jämfört med fonder, är kanske inte så lämpligt. Jag hoppas i alla fall att du tar upp den här problematiken i någon av dina kommande artiklar. Det här är det säkert många som funderar på.
Mvh
Nils”
Men notera att Morningstar inte säljer fonder, vi bara informerar om dem. Och jag är 100 procent övertygad om att behovet av information om fonder kommer att vara tillräckligt stort även om ett ökat antal människor sparar i obligationer eller på banken (eller sparar genom att amortera lån – då tjänar banken varken på lånet eller fonderna).
Vad som är bäst måste var och en avgöra själv. Det finns nämligen inget svar som är rätt för alla, för olika människor har olika attityd till risk. Vissa önskar främst att sparkapitalet aldrig faller i värde. De har troligen mått dåligt de senaste två åren, när aktiekurserna rasat. Extremfallet är de som tycker att även en plötslig vinst är oroande – vinsten kan ju försvinna lika snabbt igen.
Andra trivs med svängningarna, behåller utan problem optimismen när det går nedåt och blir lyckliga när det går uppåt. Dessa tycker ofta att ett vanligt bankkonto är för tråkigt, några hundralappar mer eller mindre är ointressant. I extremfallet är stora svängningar något positivt, ”spekulanten” piggas upp av att det händer mycket, förlusterna svider, men svedan gör att livet blir mer intensivt. Och plötsliga vinster är härligt, de föder drömmar om ännu större vinster. Och drömmarna är det som gör livet värt att leva.
Vad som är rationellt beror också på om man använder ”köp-och-behåll” därför att man inte orkar med byten, eller om man räknar med att omplacera ofta. Det närmaste halvåret tror jag att aktiekurserna kommer att backa, med två huvudargument: att majoriteten är för optimistiska om hur snabb och kraftig uppgången ur den globala lågkonjunkturen blir, samt att den svenska kronan troligen fortsätter stärkas (vilket ger lägre aktiekurser räknat i svenska kronor).
En realistisk bild
Men på 5-10 års sikt tror jag att aktier kommer att ge lite högre avkastning än räntebärande. Fast bara lite. Ett genomsnitt på 7 procent avkastning per år från aktiefonder (efter avgifter och andra kostnader) tycker jag är realistiskt att förvänta sig. Samtidigt ger en svensk 10-årig statsobligation när detta skrivs 5,62 procent per år och bostadsobligationer lite mer.
Men risken med aktier är betydande, en realistisk bild av hur resultatet sannolikt blir visar en stor skillnad mellan bästa och sämsta resultat. Historiskt sett är standardavvikelsen i aktiekurserna ungefär 20 procentenheter per år. Förenklat betyder detta att avkastningen under ett år blir mellan –13 och +27 procent med 67 procent sannolikhet. Och under en 10-årsperiod betyder det förenklat att 100 kronor växer till mellan 134 och 259 kronor – med 16 procent risk att resultatet blir mindre än 134 kronor och 16 procent chans att det blir mer än 259 kronor. En välskött obligationsfond med låg avgift eller en privatobligation ger samtidigt 5,6 procent per år, vilket betyder att 100 kronor stiger till 172 kronor på tio år.
Beräkningarna ovan är förenklade, utan hänsyn till detaljer. Men de exakta siffrorna spelar inte så stor roll, det viktiga är att känna efter vad som är viktigast. Hur känns risken att få tillbaka mindre än 130 kronor efter tio år? Känns det tryggt att säkert få ungefär 170 kronor? Är det värdefullt att ha chansen att få mer än 260 kronor? Bara du själv kan svara på dessa frågor.
